The cold in our bodies [PRS]

Lottie såg upp och rodnade.
"Om jag lämnar greven så tänker jag ta mig till Oskar och vara vid hans sida." Hon såg mot Alice som log.
"Men jag tycker ni ska vara med en stund. Vara med å det vackra." Alice såg på dem och log igen.
"Hur är vinet? Inget som ni smakat tidigare antar jag?"

Hon log och såg sedan mot elden och slöt ögonen.
"Vem tror du hon kommer hata mest när hon kommer tillbaka?" Viskade hon som för sig själv och ställde ifrån sig sitt glas.

"Om? Du är inte säker alltså?" Olivia bet sig i läppen. Den där rädslan hon hade känt av tidigare gjorde sig påmind. Det här kanske var en dum idé? Snabbt fick hon intala sig att det inte alls så var fallet. Hon var glad över att ha valt det rätta. Och på köpet valt sig själv. Det här var ett äventyr.
"Ja, jag trivs här.", instämde hon och nickade till Lottie. "Vinet är jättegott."

Alice log mot henne och nickade.
"Så om du inte hade jobbat hos greven och kunde bli vad du ville. Männens roll har ingen kraft här. Vad skulle du bli Olivia?" Alice såg på henne och log svagt.
"Utom min roll det går tyvärr inte." Hon lade handen mot sin nacke och kved.
Winny såg på henne och reste sig.
"Ansträng dig inte ers höghet. Att en vampyr bet dig var inte alls bra. Ät sen går vi till källan så kan du få tvätta av dig."

"Oj, det har någon aldrig frågat mig tidigare!" Olivia var ställd. "Ehm.. Kokerska. Det hade jag nog gillat. Jag gillar att laga god mat och dela det med mina vänner.", sa hon ärligt och kände ett pirr inom sig. Det här hade hon inte förväntat sig. Det var en märklig känsla. Kanske för att den var ny.
"Källan? Använder ni inte badkar?" Olivia såg undrande på Winny.

"Då är du välkommen att laga mat med de andra. Kom ihåg att ni ska mätta alla i staden. " Alice såg på Winny som skakde på huvudet.
"Det är för litet. Varför ett badkar till en hel stad? Vattnet är heligt ja men att bråka leder ingen vart" Hon log och såg Alice börja äta igen.
"Rommarna gjorde det " Sa Alice och fnissade.
"Vi har inget att dölja så snälla tveka inte." Hon funderade lite.
"Dessutom om du ska bli kokerska så kommer ni äta lika god mat som greven skulle ha ätit. Jag minns första morgonen. Det smakade inte gott, det var tjänstefrukost. Men här... Alla får samma." Hon gjorde en rörelse och log igen.
"Vi är alla en familj, sså ingen är utanför."

"Oj, det var snällt.", sa hon överraskat och paff över Alices svar. "Tack."
"Det kan ju finnas flera badkar. Jag trodde ni skulle ha kar bara.", log Olivia och ryckte på axlarna. Det lät spännande och häftigt med att tvätta sig i en källa tyckte hon.
"Wow, det låter.. otroligt." Olivia visste inte vad hon skulle säga. Hon var mållös. Hon tittade med stora ögen på Alice och Winny. Var det här för bra för att vara sant?

"Det är ju vad ditt hjärta önskar? Så varför inte ge dig det." Alice såg sig om.
"Det är det. Låt oss äta sen går vi och fixar till oss. Ni kanske behöver sova med?" Frågade Alice och såg på Winny.
"Det finns väl rum här i palatset?" Winny nickade och satte sig.
"Det är klart. De flesta av rummen är tomma men det ska bli skönt med lite gäster." Hon log nu mot Olivia.
"Kan du inte berätta hur Alice har haft det? Har hon haft det bra trots hon har varit utanför staden?"

Olivia teg. Hon hade inga ord.
De skulle få bo i palatset. Var det möjligt? Som gäster? Hade hon hört rätt? Hon tittade på Lottie och trodde för ett ögonblick att hon befann sig i en feberdröm.
Hon rycktes tillbaka till verkligheten då Winny tog till orda. "Ja.. Alice har varit en starkaste personen jag någonsin träffat, tror jag.", började Olivia och kastade en blick åt Alices håll innan hon såg tillbaka på Winny igen. "Bra är ett starkt ord. Men jag tror att hon har trivts i mitt och Lotties sällskap. Eller vad säger du, Lottie?"

Winny nickade och såg på Alice som åt sakta.
"Men hon har varit sjuk en större del av resan om jag måste få flika in." Lottie såg ner och Winny nickade.
"Det förstår jag. hon har varit ifrån staden och dess plikter. Men det kommer bli bra. Oroa er inte." Winny såg ut över alla. De hade ätit och Alice klappade i händerna.
"Jag är tacksam över den vackra måltiden. Vi möts igen senare." Hon reste sig och såg på sina vänner.
"Kommer ni med mig eller vill ni sova någon timme?"

Olivia log lättat. Alice skulle bli bra igen. Helt återställd. Det var ljuva ord att höra.
Hon lyssnade uppmärksammat på Alices ord när hon talade till folket. Efter att hon rest sig upp, gjorde Olivia detsamma. "Jag följer med.", sa hon utan att tveka. Hon var inte redo att lämna Alices sida än. Den där inpulsen att finnas till och vara som ett skydd, verkade finnas kvar som instinkt hon Olivia. Här var Alices trygg. Det här var hennes hem. Men Olivia hade ändå ingenstans att ta vägen. Och dessutom var hon ju nyfiken på att se närmare på staden de befann sig i.