De utvalda

"Tycker jag, skulle varit underbart." skrattar hon och kysser honom innan hon ställer sig upp på fötter. "Fast det verkar jobbigt att röra sig och göra något med sådan stor mage." flinar hon och förstod inte hur kvinnor klarade det.

"Jag minns knappt hur det var när jag var liten pojke, jag får fråga mor och far" log han och ställde sig också upp. Han drog på sig sin mantel och drog på Elethas på hennes axlar.
"Då får jag hjälpa dig" log han sedan.

Eletha gjorde en liten grimas men log sedan, "Jo, troligen." sa hon men hon gillade inte att inte klara sig själv. Så hade det alltid varit och hon hade alltid varit mån om att visa det med. "Tack." sa hon om manteln och sadlade sedan Morier och kysste hennes nos innan hon satte upp.

"Så lite så". Han sadlade Elpir och svingade sig upp på hingsten. "Hm, om vi inte har föll kanske vi får hålla koll på Elpir och Morier ibland" sa han fundersamt och smekte hingstens man innan han började rida.

"Hästar liksom andra djur är brunstiga på våren, men det är sant inte nu i alla fall. Men sen har jag inte mot föl till vårt barn och din och min familj kanske." log Eletha och började rida iväg med Morier över slätten och vidare till sin nyfunna lillasyster.

Ethan log till. "Nej det vore nog inte så dumt egentligen..." sa han och skrattade. Elpir gnäggade till som om han förstod.
Han ökade på farten.

De red vidare och det kändes lättare, att det skulle bli bättre. Att de och deras familjer skulle må bra och klara sig utan kungen och hans bestämmelser.

Ethan log medan de red och hoppades verkligen att allt de hoppades på skulle bli sant. Solen steg och snön blev en aning mindre ju längre de kom.

Eletha såg framåt och visslade glatt då de red, en taktfast melodi som lät mycket munter. Snön bekom henne inte då den bara låg och då solen steg blev det faktiskt riktigt vackert.

Ethan red på och tyckte det faktiskt inte var så illa med kylan. Han kände sig så lätt om hjärtat nu vid tanken på att de kanske skulle bli en riktig familj, och att de skulle vara fria.