Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna log emot Cato, som ett tack att han inte bestämt sig att vara idiotisk och envis just idag.
"Så, när ska vi fortsätta? Ska vi vila en halvtimme till eller en timme till eller vad tycker ni?", frågade Johanna dem andra.

Varken Thalia eller Cato svarade på detta utan ansåg att det var Finnicks val, eftersom han hade det jobbigast av dem.
"Bättre att fortsätta så vi kommer någonvart." sa Finnick och ställde sig upp, och de tog nu mer in mot skogen än förr, inte följde järnvägen.

Johanna nickade och började gå, längst fram. Hon fortsatte gå vid skogsbrynet, för att de skulle få fortsätta gå i skuggan. Finnick gick precis bakom henne. Det visste hon endast för att hon kände igen hans fotsteg. Catos var tyngre, och mycket högljuddare. Thalias hördes knappt, medan Finnicks var nästintill knäpptysta. Men visst, hade man fiskat med endast en treudd halva sitt liv så kunde man röra sig så var det inte konstigt att han kunde röra sig utan att man hörde honom.

Thalia såg på dem alla, vad de hade förändras sedan D14 och allt som hade hänt. Thalia såg näst intill ut som hon gjort då hon kom dit även om hon hade börjat äta upp sig mer. Men hennes muskler på hennes en gång vältränade kropp var nästan inte kvar och så var det väl med dem alla?

Johannas ben värkte. Vad hon längtade efter att få slänga sig i sin alldeles egna säng igen. Hon var inte längre i den form hon en gång varit. Visserligen fanns musklerna kvar, och hon var mer tränad än en normal invånare i Panem, men det var inte som när hon lämnat distrikt 14. Efter veckan, eller veckorna, på sjukhuset så hade hennes kondition minskat avsevärt.

Thalia blev snart trött, men de fortsatte och slutligen hörde hon det....vatten, porlandet av vatten. "Hör ni det?" sa Thalia och stannade upp och såg på dem.

Johanna nickade. De hade stannat och druckit flera gånger under dagen, så flaskan var nästintill tom.
"Det kommer inifrån skogen. Inte långt in, hoppas jag", sade Johanna med ett leende på sina läppar. Och efter en stund så började de gå in i skogen för att leta reda på vattenkällan.

De gick och följde ljudet de hörde. Det enda som irriterade Thalia var Cato, de andra två kunde röra sig nästintill ljudlöst men inte han. Han med sin blodtörst och kroppsbyggnad han visat upp i spelen behövde inte gömma sig. Johanna och Thalia var däremot en annan sak de hade aldrig tränats till karriärister, Finnick hade det visserligen, men även att fiska och då måste man vara tyst.

Johanna ignorerade oväsendet som Cato förde då de letade efter vattnet de hört porla någonstans här inne i skogen. Men efter kanske cirka 5 minuters letande hittade de källan. En bäck, med ett litet vattenfall. Det var antagligen det de hade hört vid järnvägen.

"Äntligen" utbrister Thalia och kupar händerna, hon luktar och smakar lätt på vattnet, "Drickbart." ler hon åt dem andra och börjar ta stora djupa klunkar för att släcka törsten.