Power (Ett rollspel för alla)

Annabeth kastade Ariana ett varnande ögonkast.
Jackson såg väldigt obekväm ut, och hon kunde inte stamma stel och kal. Killen hade nästan, likt många andra Välsignade, nästan blivit mördad av häxan.
"Hörni, jag vet att det är knäppt." Sa Annabth med mjukare röst. "Hon är ute efter att mörda oss. Men hennes krafter kommer behövas för att besegra skuggvarelserna. Och..." Hon kastade en blick på Jackson, "ni behöver inte bry er om henne. Bara följ planen. Någon som på något sätt kan kontakta Will och kalla honom tillbaka så han också får veta?""

((Okey, don't be mad now. Francesca's gotta be Francesca, ehe))
Dominus ser tvivlande på Annabeth. "Varför skulle det hindra henne?". Han vägrar att vända blicken mot sin syster. Han tänker inte lita på henne igen, låta sig själv tro att hon har förändrats. Aldrig mer.

Francesca spärrar upp ögonen när hon hör Annabeths förklaring. Sedan stirrar hon misstroget på Annabeth. Hon hade faktiskt börjat gilla sin rumskamrat lite grann, och så kommer hon och säger det här?
Annabeth måste vara komplett galen. Lita på Ariana. På Ariana? Som för bara några dagar sedan mördat Annabeths enda levande förälder?
Och Dominus verkar inte fatta något heller. Francesca känner hur hennes numera ständiga irritation övergår i ilska. Vad är det för jävla idioter hon ska samarbeta med egentligen?
"Är ni galna allihopa? Eller blinda? Det är ju fan Ariana. Har vi inte fått de här jävla psykokrafterna för att besegra henne?".
Skriket bryter ur strupen på henne, och hon känner hur alla undertryckta känslor flödar genom henne.

"Men ser man på det finns minst 3 med hjärna i gruppen iallafall." Ler Ariana roat, hon ser det hela som en lek. Ett spel. Beroende på om hon spelar korten rätt har hon en enorm chans att bli av med ett hot där och ett hot där. Plötsligt slocknar leendet och Ariana lystrar förskräckt när det mullrar någonstans längre bort.
Åska. Blixtar. Hon klarar inte av någon av dem, det skrämmer henne och hon tänker strunta i situationen tills det är borta. Ariana blickar tomt ut genom fönstret för att se svarta, mörka moln vara på väg mot skolan. Underbar tajming för vädret att skrämma slag på henne.

Francesca känner ilskan bubbla vidare, och vänder sig nu mot Dominus.
"Men gör något då! Alla andra verkar ha blivit knäppare än de var från början. Men du som ska vara vår förbannade mentor måste väl ändå se vad hon håller på med? Om hon skulle 'hjälpa' oss så skulle det vara för att förstöra någon del i vår plan? Människor är bara spelpjäser för den där jävla häxan".

Dominus hör det bekanta dundret av åska. Perfekt. Han sparar några sekunder åt att möta Francescas ilska.
"Jag gör. Så länge du inte förstår vad gör du bättre i att lugna ner dig och vara uppmärksam". Han ser hennes ansiktuttryck gå från rasande till förvånat, för att sedan glida tillbaka till en antydan till hånfullt, så som det alltid är. Innan hon hinner öppna munnen, för han tvivlar inte på att hon är tillräckligt envis för att mala vidare, flyttar han uppmärksamheten till sin syster.
Han fokuserar kort på de mörka molnen på himlen ovanför, de som han alltid haft förmågan att dra energi ifrån.
Ett lågt sprakande uppstår när lite av den enorma mångden elektricitet som ryms i molnen flyttas till hans kropp. Han fokuserar den i sina handflator och håller upp dem, som för att försvara sig.
"Du får försöka bättre än så om du vill återfå mitt förtroende".

"Jag är inte riktigt ute efter det, jag trodde inte ens jag någonsin haft det." Säger Ariana med stadig blick på fönstret - egentligen på de mörka molnen som närsomhelst kommer skjuta ned en dödande blixt och förgöra allt. "Dessutom har jag redan valt sida, och jag tror faktiskt att du kommer gilla valet den här gången." Fortsätter hon neutralt och håller blicken som fastklistrad. Tänk om hon vänder bort den och molnen plötsligt är utom räckhåll för henne?

Annabeth skakade misstroget på huvudet.
"Dominus, du kände till min mamma hela tiden." Hon hade svårt att hålla bitterheten tillbaka. "Och det bevisar att vi kan lita ungefär lika mycket på dig som på Ariana. Hon var uppriktigt iallafall. Och allihop..."
Annabeth vände sig mot de andra Välsignade.
"Kommer ni ihåg hur det hela började? Att han häll os kvar i aulan och sa vad vi trodde var nonsens? Att han inte förklarade någonting? Dominus, du är en god människa. Men du vägrar visa oss hela bilden, vilket gör dig, tyvärr, lika opålitlig som din syster."
Annabeth tänkte på sina föräldrar och tog ett darrigt andetag.
"Jag jobbar hellre med en häxa än låta oss alla förgöras av skuggvarelserna."
Hennes kalla, gråstormiga blick tittade i tur och ordning i de andra Välsignades, utmanade de att protestera. Annabeth sket i vad Dominus och Ariana tyckte. Just nu var det viktigaste för Annabeth få de jävla skuggorna ur vägen, och kanske, kanske få leva ett vanligt liv.
Och även om hon inte vågade hoppas; träffa sin mamma igen.

((Kan någon förklara vad som har hänt?? Har ju varit i Italien och orkar inte läsa allt... x) *lat*))

((Annabeth har dragit med Ariana dit alla Välsignade är (alltså framför fönstret och stirrar på skuggvarelserna) för att hon är övertygad om att Arianas krafter kommer behövas mot de Välsignade... Ingen tror på henne XD))

((Oki... Vet inte vad jag ska skriva....))

((Du kan skrika på Annabeth om att det är en hemskt dålig idé, t.ex. X3 Många har redan gjort det (skrikit och skrikit, men påpekat eller tänkt iaf) ))