Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Awesome!

Neeeeeeeeeeeeej!! :"(

WILL!!!!! </3 Superawesome skrivet!!!!!!!!!!!

Ahhh, så frekaing bra! MERA!! XD

Bra!!!!!

NEEEEJ WILL FÅR INTE DÖ!!! Dumma Draco

MERA

Amazing
Stackars Cassia, Will får inte dö

Elladora Lestrange


Jag tittade ned på min dotter som låg ned i sängen med slutna ögon. Hennes hud var väldigt blek och hon såg alldeles för mager ut.
”Hon kommer väl vakna snart?” frågade Draco den äldre helaren som läste igenom några papper.
”Det borde väl du veta, det var ju trots allt din förhäxning.” sa jag innan helaren hann svara. Draco blängde argt på mig.
”Jag är så hemskt ledsen, kusin. Men vad skulle jag göra? Man hinner inte reagera när en varulv kastar sig mot en.” muttrade han.
”Hon är din dotter!” skrek jag och gav Draco en örfil. Helaren såg lite besvärad ut av situationen så han skyndade sig ut ur rummet.
”Men du kunde förstås inte besvära dig med att berätta att min dotter gav sig av för att leva med varulvar i skogen!” skrek han tillbaka.
”Jag hade ingen aning. Jag trodde att hon hade blivit kidnappad eller någonting.” mumlade jag och kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. ”Jag trodde att någon ville hämnas pågrund av vad min mamma gjorde.” Draco tog ett steg fram och höll om mig.
”Släpp mig din jävel.” viskade jag men jag ärligt talat glad när han höll om mig hårdare.
”Jag kan inte fatta att du kramar om en mördare, mamma.” hördes en matt röst. Både jag och Draco vände oss om och tittade på vår dotter som äntligen hade öppnat sina ögon. Men när jag såg hur hon stirrade med avsky på Draco önskade jag att hon hade kunnat sova lite till.
”Du är lika mycket mördare som mig. Jag såg hur många som dog av dian pilar.” sa Draco. Jag tittade chockat på min dotter.
”Har du dödat folk?” var det enda jag kunde säga.
”Det är krig, mamma. Jag kämpar bara för mitt folks rättigheter.” sa hon utan någon som helst skuld i rösten. Men hon lät ändå sorgsen på något sätt.
”Du har förändrats.” mumlade jag och satte mig ner på sängen och strök henne över håret.
”Förlåt.” viskade Draco. Cassia tittade upp och blängde på sin far.
”En ursäkt räcker inte för vad du gjorde.” svarade hon.
”Jag är ledsen att jag dödade honom. Will.” Cassia flög upp ur sängen med händerna knutna. Det såg ut som att hon kunde smälla till Draco vilken sekund som helst.
”Hur vägar du säga hans namn.” hennes ord var bara en viskning men det var så mycket sorg och smärta i hennes röst. Cassia vände sig om mot mig istället och tittade bedjande på mig.
”Jag måste hem. Jag kan inte stanna här längre.” suckade hon.
”Självklart älskling. Jag kör dig hem till lägenheten med en gång.” sa jag och log svagt. Cassia skakade på huvudet.
”Jag menade inte lägenheten. Jag menar hem till mitt folk.” sa hon. Jag visste inte vad jag skulle svara. Den enda jag ville var att sätta mig ner och prata med min dotter. Jag ville fråga vem Will var. Vad som hade hänt henne. Vad hon hade gjort. Om hon visste hur orolig jag hade varit.
”Jag kan inte låta dig försvinna igen, Cassia.” var det enda jag lyckades att få fram.
”Jag är ledsen mamma.” sa hon innan hon gick ut genom dörren. Det var sista gången jag såg min dotter.
------------------------------------------------------
Det kommer antagligen dyka upp ett till kapitel.

Super!!!

Kom och tänka på en sak... Tänk om någon av varulvarna kommer på ett sätt att få Will till liv igen..

Nej, nej, nej, inte försvinna Cassia
Superbra kapitel

Jätte bra kapitel