Skriva av sig-tråden

Varför är tjejerna i min klass helt dumma? De bryr sig bara om vissa saker och snackar skit om folk. Okej det är inte alla jag menar men vill säga kanske hälften? (vi är åtta tjejer) Jag blir så himla arg när de säger kommentarer om folk, tex. Att de är fula eller äckliga. Det är inte acceptabelt! Och sedan har en ny tjej börjat i vårat fotbolls lag. Man kan säga som att hon går i typ våran parallell klass fast i en annan skola. Och alla vet vem hon är för att hon typ är jättepopulär. Och där för passar typ alla henne och när någon driver själv då typ gnäller hon jättemycket på hen, och ingen säger åt henne. Ska ta och göra det nästa gång! Och sedan snackar hon skit om allt och alla, typ framför dens näsa! Plus att hon "väljer" ut vilka som hon tycker är coola som kanske kan få vara med henne.

Nu kanske det låter överdrivet (tycker jag med) men hon är också jättesnäll♥, fast bli bara irriterad. Är detta näthat? Absolut inte meningen isf, ville ju bara skriva av mig mina känslor och som sagt denna person är också jättesnäll, bara det att hela vårat lag har ändrats sen hon började.

Alltså min familj är typ alltid sura på varandra vid matbordet och liknande.

var på väg att säga till mamma att jag vill byta skola, då hör jag mamma prata i telefon "camilla trivs jättebra i skolan och hon har så många vänner hon är verkligen nöjd med livet!!"
jag: ... WTF

seriöst vet typ inte om jag vill byta skola, och jag vet inte till vilken skola jag skulle byta och om jag skulle byta linje eller om jag kanske ska gå om ettan eller vafaaaaaaan hjälp

Har aldrig varit till vårdcentralen jag är skriven i nu och jag haar definitivt inte någon inlogging? Alltså jag vet inte.

Jaja jag MÄRKER att du stör dig eller tycker att jag är irriterande. Jag förstår varför varför någon skulle tycka så. Du är så trevlig när jag tilltalar dig men det verkar som att du bara vill bli av med mig annars. Jag förstår. Det finns mycket med mig som går att störa sig på men jag bryr mig inte. Jag pallar inte. Jag vill tro att vi kan bli vänner. Vi har mycket gemensamt och så men det verkar som att du inte tycker om mig men kan du inte bara säga det rakt ut, skriva det eller i alla fall ge mig ett tecken? Ena stunden babblar vi jättemycket. I den andra väntar du på tjejen bredvid mitt skåp när vi hämtar böckerna vi ska ha till lektioner men gör saker som den lilla gesten som att sticka direkt med henne och lämna mig ensam. Jag blir bara så trött av att trotsa min sociala fobi och lägga mina krafter för att få en vänskap som inte blir till. Det är utmattande. Jag vet inte om jag överreagerar men det känns inte bra. Jag lurar mig själv att jag är en del av er. Det kanske är dags för mig att skita i er igen och bara vara för mig själv som jag var van vid.
Det är fan sorgligt att bara jag själv står ut med mig. Jag har väl vänner men de närmaste bor så jävla långt bort och de jag träffar ofta träffar jag kanske en gång i månaden. Mina vänskaper är så avlägsna att även om jag har många så har jag ändå inga.
Jag är så fkn ensam.
Men det kunde varit värre..

sanna1324567: ♥ Styrkekramar! Andas in, andas ut. Du är grym och fortsätt vara den du är! Du måste inte förklara för någon, du måste inte följa det sociala betygsnack-spelet som alla alltid kör, lyssna inte på "A-barn"-snacket eller på perfektionist-snacket. Ta inte åt nej negativt åtminstone! Var nöjd med det som du åstadkommer. Du kanske har grymma betyg, du kanske inte når upp till betygen som du krävt av dig själv, du kanske inte orkar, du kanske orkar! Oavsett vad, oavsett din situation: Du är grymt bra, alla dagar och det när du har breakdowns så måste du acceptera det också! Likt alla andra så är du "bara människa", och ibland måste man ha skitjobbiga dagar för att växa som människa och/eller bara få ladda ur och ladda om. Jag tror stenhårt på dig! Andas. Gråt ut. Skrik. Skratta. Le. Andas igen. Känn lättnaden i bröstkorgen. Känn hoppet. Känn tron. Ge det tid Styrkekramar!

Fellrendión: Den här är bara en liten notis från lilla mig. Du skall veta att jag gillar att läsa allt du skriver här, jag uppskattar dig som den du verkar vara och tror på att du är en fantastisk go människa Tro på dig själv! Man får lov att ha social fobi, var med när du orkar - och gå undan när du känner att du hellre laddar om, och inväntar rätt vindar istället för att segla i motvind. Har du sagt att du har social fobi? Det kanske hjälper? Vännerna kanske får bättre uppfattning, och kanske kan hjälpa till genom att finnas där när det behövs men dra sig undan när du tycker det är jobbigt?

MTEL: Du kommer inte alls bli en gammal tant som ångrar allt eller inte haft en coolt liv. Man får ha upp- och nedgångar. Jag tvingade mig lite till att ventilera, ladda om, ifrågasätta mångt och mycket under 2014... det var skittråkigt och jag kände hur åldern skenade iväg och att livet var blä. Men med djupet kommer motivationen att vilja dra sig uppåt, och kommer vara lite gnutta energi och medvind (beslut om vad man vill göra, vad man har för mål härnäst, vad man inte vill göra osv) så brukar det bli riktigt bra! Ibland krävs det kanske att man gör något drastiskt: får för sig att prova på något man inte haft en tanke på att prova tidigare, eller går helt emot sina egna värderingar. Ny aktivitet? volontärarbete? börja hänga i en ny krets för att lära känna helt nya människor?

carro78 : Styrkekramar going! jag hoppas bråken avtar. Kanske kan du tala om det för dina föräldrar, att det blir för mycket för dig? Säg som det är: ”Jag är en fucking tonåring med prestationskrav, och som behöver ett lugn. Bråken här hemma gör det bara värre, jag orkar inte. Jag pallar inte mer! Snälla, lyssna och förstå!” typ. Bara bryt ihop. Föräldrarna behöver kanske få detta ”uppvaknande” för att inse vad som kanske håller på att hända. Kanske behöver föräldrarna påminnas om hur tonårsperioden är en skakig tid, och kanske behöver föräldrarna få en knuff i att förstå dig? Familjen kanske har en ”orolig” energi inom sig för att man också känner att du håller dig undan på rummet med musik - det skapar en ond cirkel helt enkelt. ….men kanske är det värt ett försök att bryta den onda cirkeln?

Ps. Acceptera betygen du orkat få utifrån den situation du är i. Om du hade mått 100% prima, aldrig behövt oroa dig, haft superlätt för studierna så hade betygen kanske sett annorlunda ut. Men sätt inte omänskliga krav på dig själv. Finns det inte 100% ork i kroppen så skall man acceptera läget, låta tiden läka och hela kroppen och psyket, och ta nya tag när det finns plats och ork för det. Pressa dig inte för mycket.

Kanske känns tipsen här lite löjliga eller omöjliga. Jag känner igen mig själv väldigt mycket i dina problem från det att jag var i tonårsperioden, och jag hade behövt någon där som sade just dessa grejer till mig. Nu fick jag ändå stöttande ord ändå, och hjälp när det behövdes. Så jag hoppas att detta kan bli någon form av tröst, hjälp eller motivation för dig. Kram!

En hel jävla roman om lite allt möjligt. Mest pluggångest och framtidsångest. Ifall någon orkar läsa, jag behövde bara skriva av mig alla tankar som snurrar i mitt huvud.

Hatar stunden man har bara med sig själv precis innan man ska sova. Jag mår så jävla dåligt då, ser ned på mig själv. Så nu är jag här istället och hoppas att jag blir extra trött imorgon så att jag somnar direkt.