(PM)Albus Potter

Det kommer nu
Slutet på förra kapitlet:
"Okej. Då var det dags igen då", mumlade Albus.
De ställde sig framför dörren.
"Jag trodde aldrig att jag skulle göra det här igen..." sa Sco nervöst.
"Alohomora", viskade Albus och låset i dörren klickade till.

43 - Tillbaka igen
Försiktigt öppnade Albus dörren, och den välbekanta stanken mötte dem. Alla tre backade bakåt lite på grund av den förfärliga lukten, men efter att ha vant sig lite klev de in. Den stora gamla ghoulen satt i samma hörn som den hade gjort förra gången. Den sov, men vid ljudet av Albus, Ellies och Scos fotsteg vaknade den upp, men den brydde sig knappt om dem. Den såg på dem ett tag med sina stora, rödsprängda ögon och lutade sedan tillbaka huvudet mot sin axel och somnade med en dov snarkning.
Albus var den första att gå fram till dörren på andra sidan rummet. Med tanke på vad som väntade dem där inne kändes faktiskt det här rummet väldigt tryggt. Albus hade velat stanna här. Han kunde till och med kunna tänka sig att sova bredvid ghoulen om han fick slippa de där inferierna? Men han visste att han var tvungen att fortsätta om han inte ville riskera sin brors liv.
När Albus tänkte efter kom han på att det lika gärna kunde varit han själv som blivit kidnappad, om James nu var det. Men vad hade Albus fått för sig egentligen? Om James inte var kidnappad gjorde de det här helt i onödan. Men å andra sidan, om han verkligen var kidnappad, så kunde han vara död eller?uppskärd vilken sekund som helst nu. Det var bråttom.
"Kom", sa Albus till Ellie och Sco.
De löd darrande och gick fram till dörren där Albus redan stod.
"Är ni beredda"? frågade han.
Båda nickade.
"Bra."
Nu kände Albus hur nervositeten ökade, och när han tänkte på vad som fanns innanför nästa dörr visste han inte vad han skulle tänka. Det bästa var nog helt enkelt att inte tänk alls, utan bara göra det. Nu.
Utan förvarning tog han tag i handtaget på dörren och drog. Med ett gnisslande ljud som ljöd högt gled dörren sakta upp. Utan att tänka tog Albus ett kliv in i nästa rum och tecknade åt Ellie och Sco att följa hans exempel. Ellie stängde igen dörren efter sig, och så fann de sig återigen i den långa, mörka korridoren. Som tur var så syntes ingen inferius till för tillfället.
Med darriga steg började de sedan gå, medvetna av vad som kunde dyka upp vilken sekund som helst. Djupare in i mörkret gick de. Stegen ekade så ljudet studsade mot de mörka stenväggarna som svagt lystes upp av de tre facklorna som de bar på. Albus vände inte bort blicken en enda gång. Han hade hela tiden ögonen riktade rakt fram, men än så länge syntes bara mörker. Mörker, mörker och återigen mörker. Även fast de hade gått i mer än femtom minuter nu. Albus började fundera på hur lång den här gången egentligen var. Förra gången hade de gått väldigt länge innan de hindrades av inferierna. Albus undrade om de fortfarande hade haft en lång bit att gå då.
Det jobbigaste med den här gången var nog att det kändes som om man inte kom någon vart. Allting såg exakt likadant ut. Väggarna, golvet, taket ? bara sten. Det kändes hopplöst. Det var det som var det luriga med den här gången. Den var byggd för att kännas hopplös. Man var tvungen att ha ett stort tålamod för den här utmaningen. Albus visste att han själv kunde gå i timtal i den här gången för att hitta sin bror. Frågan var bara om Ellie och Sco skulle orka gör samma sak. Om de inte gjorde det så skulle Albus fortsätta ensam. Det hade han bestämt sig för.
"Borde de inte komma snart"? hördes plötsligt en röst, och Albus gav sig tillbaka till nuet med ett kraftigt ryck.
Det var Sco som hade ställt frågan, men ingen svarade. Albus nickade bara, men Sco tycktes inte lägga märket till det i mörkret.
Det var då de hörde det igen. Det rasslande ljudet. Albus såg hur Sco backade flera steg bakåt, men Albus drog tillbaka honom.
"Var stark Sco. Okej? Var modig. Glöm inte att du är en Gryffindor", viskade han i Scos öra.
Det tycktes hjälpa Sco att inte springa iväg åt motsatt håll, men ingenting kunde blåsa bort rädslan nu. Inte från någon av dem. Det rasslande ljudet blev bara högre och högre, och efter bara några sekunder kunde Albus urskilja någonting som rörde sig i mörkret.

Nu är denna fanfiction slut!

sååå himla sjukt bra!!!

kommer de inget mer??!! o_O

Bra!

jättebra ff!

men ska det inte komma mer?

Haha , jag skojjade såklart! XD Visst är jag rolig?

nja vet inte.

men iallafall, meeeeeeeeeeeeeeeeeer

fy på dig, inte skrämmas så
men meeeer!!

Inte skrämmas så...! D;


För övrigt: NICE!!!

eyy, vad du skräms!!! Blev lite ledsen där!

Haha, ni fick lite försmak där, den är ju faktiskt slut snart