Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna blickade flera gånger bak emot Thalia. Hon var orolig för henne. Visserligen var hon oroad för de båda männen i deras lilla grupp också, men hon visste att de klarade sig. Finnick hade ju erfarenhet av allt det där. Även om det var som en spark i de mer känsliga delarna av hans kropp att förlora Annie när de precis fått tillbaka hoppet om att de skulle kunna rädda dem. Men Thalia hade förlorat hennes bror med, som alltid hade gjort henne på bättre humör. Och hon hade knappt sagt ett ord om det. Utan hon bara traskade på, och såg frånvarande ut.

Thalia gick på frånvarande och innesluten i sig själv. Hon visste att hon inte borde tänka på det, läkarna som för övrigt skrämt vettet ur henne sa att hon borde tänka på andra, gladare tankar. Men alla glada tankar handlade om Thresh, de glada de hade haft från sin barndom och det fick henne på allt sämre humör. Hennes händer fördes till handlederna där hon hårt satte i naglarna och rev till. Då smärtan och blodet kom försvann även de onda tankarna och hon såg skogen framför dig igen.

Johanna märkte att Thalia blödde om handlederna när hon kollade bakåt på de andra. Men trots det sade hon ingenting. Lika bra att låta henne sörja själv, och inte störa henne nu.
Några timmar senare, så hade klockan blivit så pass mycket att eftermiddags värmen fick dem att dra ner farten väldigt mycket.
"Vi kanske ska stanna ett tag? Sätta oss i skuggan vid skogsbrynet?", sade Johanna till sist.

"Låter som en bra ide." instämde Cato, Finnick nickade och det syntes att han hade det jobbigt med benet.
"Vi gör det." sa Thalia och log lite, hon var bättre nu, tankarna var inte där och att hon hade såriga handleder hade blivit en vana och inget hon fäste sig vid. Det var ett sett för henne att åter komma till medvetande och visst det kanske inte var bra, men det skulle nog bli bättre, hon slapp läkarna åtminstonde.
De tog sig alla till skogsbrynet, en skuggig plats och satte sig ner där och pustade ut.

När de suttit i skuggan ett tag och fått hämta andan tar Johanna fram en vattenflaska ur den lilla packningen de hade. Det hade varit den enda hela flaskan de hade hittat. De andra hade tryckts till det ögonblicket tåget välte. Hon tog en klunk och gav den sedan till Cato, som satt närmast henne.
"Hoppas ni inte har bacillskräck", muttrade hon tyst för sig själv.

"Är det den enda vi har?" frågar Thalia och tar den från Cato och tar en klunk, det svalkade, men hon ville ha mer. Men det gick inte utan hon skickade den vidare till Finnick som såg mer eller mindre simfärdig ut där han satt, promenaden tog hårt på honom märkte Thalia nu.

Johanna nickade. "Om vi inte hittar en bäck eller något vid spåret så måste vi gå in dit", sade hon och ryckte med huvudet mot skogen. De skulle aldrig klara en hel dag ute på det oskyddade spåret utan att behöva mycket vatten. Annars skulle de bli ordentligt uttorkade.
"Vi kanske får riskera att dricka vatten direkt från bäcken, för jag tror inte vi har någon jod", sade Johanna sedan.

Thalia nickade och rös till, "Det är sant, vi måste nog det." sa hon. Hon gillade inte tanken då de inte var beväpnade någon av dem och inte i särskild god form heller. De var inte som i sina storhets dagar under spelen.

"Helst i en grupp. Det blir mycket enklare för oss alla då. Men vi går absolut inte iväg själva! Jag skulle inte orka med att förlora någon utav er också", sade Johanna och tittade på dem, en i taget. Hon ville inte förlora dem, de var de enda hon hade kvar att leva för.

"Självklart i grupp." sa Cato och de andra nickade instämmande. Ingen av dem ville förlora dem andra, vad mer hade de kvar av sina liv? Inget, allt hade de tagit från dem och denna grupp var den enda som fanns kvar.