Skriva av sig-tråden

haaha, så slarvigt skrivet. Orkar inte ens kolla igenom det.

Snälla någon uggla mig om overklighetskänslor. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag känner deras hat, ser det lysa igenom, men förstår inte varför. Jag vet, även om de är trevliga mot mig, att de pratar illa om mig i min frånvaro. Ingen vill ha mig. De tycker jag är konstig.

Jag är så socialt och psykiskt utmattad idag. Var på en lång caféträff/picknick igår med nya bekantskaper (från en facebook-grupp) och natten innan var jag ute på klubb (drack ingen alkohol men blev trött av hög musik, nya intryck, mycket folk, vara uppe sent osv). Det tar så mycket energi från mig. Idag hade jag kunnat vara hemma, skollektioner var inställda och jobbet får jag gå till lite som jag vill men jag valde att gå till jobbet ändå. Vet inte om det var så bra idé. Jobbar på psykiatrisk mottagning med att skriva patientjournaler och känner idag att jag blir lite extra påverkad av människors berättelser och upplevelser. Orkar inte riktigt. Vill gå hem och lägga mig i ett tyst mörkt rum just nu.

Man märker på en gång hur nära en del är. De är där för varandra, "bor" hos varandra och liksom... De är varandras andra halvor, med andra ord. Och det verkar som att alla har det ibland.
Jag har några underbara kompisar som jag är väldigt nära med. Natalia, Anja osv. Men alla de har sina "soulmates" om du fattar vad jag menar? De har redan hittat sina nära bästisar/andra halva. Jag själv har ingen sådan.
Jag säger inte att jag är helt perfekt och helt ensam. Det är jag inte.
Men jag vill hemskt gärna ha någon att ringa fyra på morgonen, någon att dela föräldrar med (misstolka det inte nu:' , någon som förstår mig, någon som jag kan berätta allt för utan att denne skvallrar... Osv.
Men jag får det aldrig. Jag ser en person, tar kontakt, den har redan bästisar eller blir hatad. Varenda gång jag försöker ta kontakt med folk, vänder de ryggen åt mig. Ingen vill ha mig. Någonsin. De har redan allt. Jag försöker ibland, men det slutar bara i att folk hatar mig. Inte så att jag tar till mig deras ord, men deras hat lyser igenom och jag förstår inte varför.
Jag är mig själv (för det mesta). Då ska man ju ha vänner, säger folk. Jaså?
Jag undrar ibland om någon skulle sakna mig om jag försvann. Min familj skulle. Men skulle andra det? Skulle någon annan uppskatta mig och sakna mig hårt?
Jag vill också ha någon att uppleva dumma stunder med och sedan skratta åt dem. Jag vill också ha en andra halva. Men ingen är ledig. Ingen vill ha mig. De är redan upptagna.

Jag har så jävla ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till och jag är skitorolig. Jag vill inte opereras!!!!!

Du kan uggla mig om du vill ♥ Kanske inte har samma problem men kan iallafall läsa och försöka ge råd om jag kan ♥

Är det någon som har lite koll på vad det är för skillnad mellan bipolär sjukdom och borderline? Tar gärna emot en uggla då, om någon känner sig manad. :c

Idag är det 3 veckor sedan det som får mig att må så dåligt så det finns inte hände... -_-