The cold in our bodies [PRS]

"Vi ska till matsalen. Vi har en festmåltid planerad för månen." Hon log och öppnade två dörrar och de kom in i en sal med låga bord. mörkblåa kuddar att sitta på och taket var som himmmlen själv. Mörkt blå med samma mönster som tidigare. med stjärnor. Lottie såg sig om och satte handen för munnen.
"Det är magiskt."

"Så hon kommer tillbaka? Är du HELT säker på det far?" Frågade han osäkert och lade huvudet på sned.
"och den här nattens nyckel.... Vad är det för något? Vad..." Han såg över axeln och såg Cecilia komma in.
"Förlåt att jag är sen.." Hon log och såg sig om.
"Vart är de andra? Är de och letar efter Alice?"

"Oj.." Olivia hade inte sätt något liknande. Hon hade inte ens kunnat föreställa sig. Det här.. ja, det kanske var det närmaste hon skulle kunna förklara något som magiskt. "Vad är det här för ställe egentligen?", viskade hon för sig själv och sökte hänfört med blicken runt rummet. "Planerad för månen.. vad har månen med Alice att göra? Är hon.. är hon en varulv?", frågade hon plötsligt förskräckt av tanken.

"Vad ska det betyda?", ska Hugo med en skarp ton och smällde igen boken med en dramatisk rörelse. Visste Tristan något som Hugo inte visste? Men lika fort försvann allvaret då Cecilia dök upp. "Ah, du är här. Jag undrade just..", sa han men hann inte mer, då nya närmande steg hördes. Ivan, Maurice, Rion och Leo visade sig. "Alice är borta.", sa Ivan och Maurice nickade långsamt instämmande.

Winny gick in och gjrode en gest mot två kuddar.
"Varulv? Nej käraste. Om hon varit varulv hade hon inte dödat er då?" Frågade hon och såg mot en annan dörr och snart kom en kvinna ut med Alice i en vacker klädseln. Med en matel i mörkblått och smycken som gnistrade.
Hon såg lite piggare ut och Alice log.
"Hej." Viskade hon.

"Jag frågade bara. Ibland går dina planer inte som de ska." Sa hon lugnt och såg upp på Ivan när de kom in.
"Och det märker ni nu? Hon var borta vid fyra i morse." Sa han och lade huvudet på sned.
"Jag kunde inte stoppa dem men jag gav henne ett halsband."

Olivia tystnade. Winny hade rätt. Olivia hade låtit sina känslor ta över. Såklart att hon inte var det.
"Wow, Alice, du ser helt fantastisk ut. Som.. som en drottning." Hon log lättat och gick fram till henne. "Hur mår du?"


Ivan gjord ett utfall mot Tristan, men Maurice lade en lugnande hand på Ivans axel och hindrade honom från att attackera Hugos son. "Ivan, vad gör du?", fortsatte Maurice. "Och du sa ingenting? Du gjorde ingenting? Din nöt!", väste Ivan argt.
"Vad fan ska ett halsband betyda? En avskedsgåva?", fortsatte han. "Såja, Ivan. halsbandet ser till att Alice kommer tillbaka hit.", svarade Hugo och gav honom en irriterad blick. Hans sons attityd och beteende var inte alltid det trevligaste, men trots det, var han Hugos son. Han skulle inte låta Ivan eller någon annan göra Tristan illa.

Hon kramade om Olivia lätt och log.
"Bättre men som sagt. Hade jag inte berättat mina heligheter förut och haft mina smycket hade jag inte mått SÅ här dåligt." Hon såg sig om och satte sig på den delen som liknade tronen. Hon satt fortfarande på golvet och såg på Winny.
"Jag vet.... Det går inte att ta av. Det är ett hemskt fult halsband dessutom." Winny såg på Olivia.
"Sätt er innan det blir fullt. Hela staden kommer."

"Far sa åt mig att låta dem gå... " Han såg på Ivan.
"För du hade även sagt att hon skulle få komma hem? Hade du tänkt att inte låta henne göa det?" Sa han och lade huvudet på sned.
"Hennes kammarjungfrur är med henne och de har väl ett starkare band till er? Så de kommer säkerligen ta med henne hem." Sa han och satte sig.

"Jag är ledsen att du var tvungen att berätta." Olivia strök Alices arm samtidigt som hon såg upp i hennes ansikte. "Halsbandet? Vad är det med det?" Olivia såg osäker ut och blickade på smycket runt Alices hals. Hon höll tillbaka ett skratt. "Nä, så fult är det väl inte? I vår värld är det där nog värd en liten förmögenhet."

"Såja, Tristan. Läxa inte upp greven. Var vänner istället. Han är på vår sida.", sa Hugo och skakade på huvudet samtidigt som ett leende letade sig på hans läppar. "Nu när vi alla är samlade- är det ett bra tillfälle att tala om nattens nyckel- eller vad säger ni?", sa han och lutade sig framåt.
Rion, Leo, Maurice och Ivan satte sig ner vid bordet med Hugo, Tristan och Cecilia.

"Det är inget som passar henne." Winny såg på Olivia och lade huvudet på sned.
"Och den som gav er det.... Han nämde inte att det inte går att ta bort?" Sa hon och lade armarna i kors.
"Winny...." Alice såg på henne och log.
"Vi kommer att lösa det. Men ikväll. Låt os fira månen, min hemkomst. Mat, dans och cermonin att visa månen och jorden vår kärlek." Hon såg på Olivia.
"Det var halsbandet som även gjorde mig svag när jag frammandade staden." Hon såg på Winny som nickade.

Tristan log och såg sedan på sin far.
"Jag trodde du skulle säga det latinska namnet. Nattens nyckel låter lite väl... tråkigt." Sa han och såg på honom.
"Men vad är det? Alice äe den här nyckeln?"

Olivia ryckte på axlarna. Vad visste hon om vad som var fint och inte? Olivia hade aldrig ägt något fint. Inte lika fint som de som var rika på pengar, vill säga. Hon ägde andra fina saker istället.
"Det låter trevligt med ett firande.", sa hon istället glatt. "Varför firar vi månen?", frågade hon sedan och såg från Winny till Alice.

Hugo gav honom en blick som sa något om att Tristan var en tonåring och visste inte bättre. "Ja, Alice är nattens nyckel. Och du, som kan det så väl, varför tar inte du och berättar för våra vänner vad det innebär?" föreslog Hugo och visade med handen mot de andra runt bordet. Blickarna föll på Tristan.

Alice log och kvinnor kom in med brickor fyllda med mat. Det doftade så magiskt och de placerade brickorna längst bordet innan de slog sig ned- De fyllde sina bägare men något som liknade vin och de höjde sina bägare.
"Vänta jag ska förklara." Alice tog sin bägare, reste sig och log.
"Mina vänner, systrar och familj. Ni anar inte hur mycket jag har saknat er. hur nätterna varit för långa. Plågan över att inte vara närvarande gjorde mig sjuk. Men nu är jag hemma!" Hon höjde bägaren i triumf och alla gav ett hurrarop och drack sedan. Alice log svagt när hon satte sig ner.
"Det är itne bara månen. Vi firar alla naturens stora ändringar. Alla månader som ändras. Årstiderna, även om vi inte märker dem." Hon såg på henne och log och visade sina smycken.
"Dessa är våra."

Tristan såg på sin far och suckade.
"Om jag minns rätt så är Clavis Aeternae Noctis eller nattens nyckel svaret på våra frågor. Jag vet inte hur det kommer gå till men natten kommer bli evig med hjälp av Alice." Han såg på sin far.
"För hennes blod var sötare än andra människors?" Frågade han. Sedan såg han mot Rion.
"Så din lilla leksak kommer tillhöra honom... inte dig."

"Häftigt.", sa Olivia i ett andetag och nickade fascinerat. Hon kikade mot de andra som samlats där. Alla där tittade på Alice med kärleksfulla blickar. Hon verkade omtyckt. Efterlängtad. Både Alice och Lottie hade båda fått återförenats med sina kära. Olivia kunde inte låta bli att tänka för en sekund på sin egen familj. En tanke som hon inte låtit sig tänka på väldigt länge. Hennes förflutna försökte hon lägga bakom sig.
"Jättefina smycken.", erkände hon istället och vände sig till Alice igen. "Du ser redan ut att vara på bättre humör. Det är fint att se."

"Ja, du har rätt om det, Tristan. Finns det något mer du kan dela med dig? Du verkar väldigt inläst på ämnet." Hugo nickade gillande åt sin son.