PRS Lupple & Medi

"Lathan och Maria fick säga hejdå till sitt barn." Hon suckade och rörde vid sin arm och log svagt.
"Det var så underbart att se att hon bara ville säga hejdå ordentligt." Hon torkade bort tårar och log mot Alexander.
"Jag klarar av att ge blod en påse åt gången och det fungerar." Hon log mjukt och såg påsen sakta fyllas upp.

Alexander nickade sakta.
" Ja såklart. Det finns kanske fördelar med det också." Sa han och log svagt mot henne och nickade sedan leendes.
"Vilken tur." Sa han och rullade bort från henne. Kastade sina handskar och tog med sig en låda med plåster.
"Så välj den du vill ha." Log han och höll fram dem mot henne.

Hon såg i den och tog upp ett pastellfärgat plåster med pastellfärgade prickar i olika färger och såg på honom.
"Hej kan jag få kalla dig farbror Alexander?" Hon såg på honom och log svagt.
Maria hoppade till och log, såg på påsen och slöt ögonen.

Alexander såg på henne och skrattade ömt.
" Det kan du." Sa han leendes innan han ställde undan burken med plåster.
"Men inte på sjukhuset. Vi kan inte göra alla andra patienter avundsjuka vet du." Sa han leendes och såg på påsen som nästan var full.
Han såg sedan på Maria och log vänligt.
"Du kan vänta utanför. Hon är klar när som." Sa Alexander vänligt och såg på henne.

Maria nickade och reste sig och lämnade rummet och Willlow vände sin blick mot Alexander och såg på honom.
"Jag hade inte tänkt att göra det här. Bara när du är utanför." Hon såg på honom och kliade sig på halsen.
"Hur blir du inte galen av se blodet?"

Alexander nickade sakta. "Bra plan." Log han och skrattade sedan.
"Träning. Lång lång tid av att utstå. Och jag dricker bara från djur. Har alltid gjort det. Men jag måste erkänna att ditt blod är lite väl frestande." Sa han ärligt och såg på hennes hals.
"Låt mig rengöra och plåstra om det på nytt efter vi är klara med detta." Sa han och log.

Hon skrattade och sänkte handen och vred halsen.
"Det låter som en bra ide. Det var skönt att det här." Hon såg på honom.
"Det var inte obehagligt och jag mår bra. " Hon såg på honom.
"Tack att du hjälpt mig att trotsa min störtsa.." Hon suckade.
"Jag tror jag varför jag var rädd för nålar."

Alexander lyssnade på henne men svarade inte först utan studerade påsen. Som var full och han tog på sig ett par nya handskar och kopplade loss henne och sedan tog han bort nålen. Tvättade och la sedan på plåstret och kastade handskarna och nålen och la blodet i en separat kyl. Han behövde ställa just hennes blod någonstans. Ett privat ställe.
Han fick tänka ut det senare.
Han åkte tillbaka till henne och satte på sig nya handskar ännu en gång för att se över hennes hals.
"Ingen orsak. Men snälla berätta vad du tror." Sa han lugnt och såg på henne.

"Att de som höll mig fången som liten tvingade mig att minnas de. Få mig att tro det gjorde oenbärligt ont." Hon såg på honom sätta på plåstret och såg sedan mot väggen och suckade.
"Ser det illa ut?" Hon kramade händerna och svalde hårt.Hon höjde handen och fingrade på Dorians ring och kände sig redan lugnare.
"Jag tror det släppte."

Alexander nickade sakta.
" Det är möjligt men jag är glad att du känner bättre inför nålar nu." Sa han lugnt med ett svagt leende och såg ringen hon fingrade på.
"Du kanske kommer behöva hålla i den där ringen en längre period. Han kan mycket väl ligga i dvala en stund. " Sa han tyst men ärligt.