Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna nickar. "Det har endast varit lite rassel i området bakom oss. Men det kan bara vara vinden", sade hon innan hon lade sig ner för att försöka sova. Men hon hade en känsla av att hon inte skulle kunna sova. Inte för mardrömmarna, utan för att hon var så nära att få sova i sin egen säng. Hon saknade faktiskt den. Men också för att hon inte ville bli väckt när hon väl somnat ifall de blev överfallna av nya generationer av de cirka 75-77 år gamla mutanterna.

Thalia nickar och sätter sig där Johanna satt och vaktat. Thalia sträcker på sig för att få bort sömnen och hör in i den mörka natten, hon älskade skogen och var på sätt och vis glad att de skulle till 7an. Men hon ville ha vapen, ha något som skydd. Hon kände sig inte säker utan något vid sig. Säkert något efter spelen och det som hänt sedan, man kunde när som helst bli överfallen, torterade eller mördad, ingen brydde sig.

Johanna såg bortåt skogen, som hon låg vänd mot. Den var så stilla att det var smått obehagligt. Hon sade dock ingenting, utan bara låg stilla. Hon såg hur moln började driva in på himlen, och hon hoppades att det inte skulle regna när de skulle fortsätta gå.

Thalia stirrade bara fram och väntade tills solen började stiga i horisonten, eller ja det blev ljusare eftersom det var sommar. "Det börjar dagas." sa hon lågt men så de skulle höra, de borde ta sig vidare och set var enklare att vandra nu än mitt på dagen då det skulle bli stekhett.

Johanna satte sig upp, en stund efter Thalia sagt att det började bli ljust. Hon visste det själv, men hon hade bara legat kvar.
"God morgon", sade hon till Thalia innan hon började skaka liv i Finnick och Cato.

"God morgon" sa Thalia och log när även Finnick och Cato vaknade, hon var glad att de båda sovit någotsånär bra, helst Finnick han behövde det även om han inte ville erkänna det.

Johanna ställde sig upp, för att kunna gå så fort som möjligt. Hon ville komma så pass långt under dagen så de skulle kunna stanna direkt när det började mörkna.
"Sovit gott?", frågade hon dem andra. Finnick skakade smått på huvudet och Cato ryckte på axlarna.

Thalia kastade åt dem en varsin brödbit, "Vi kan äta medans vi går så slipper vi kanske den värsta hettan mitt på dagen." sa hon och studerade dem alla. Skulle de ens klara ett anfall? De såg ut som att de skulle bryta ihop vilket ögonblick som helst och så såg säkert hon själv ut med.

Johanna fångade brödbiten, och tog en tugga. Det var gott, och hon kände hur hungrig hon faktiskt var.
"Ja, det blir bra", sade Johanna. De började alltså gå, utan några protester. Hon åt några tuggor av brödbiten efter ett visst antal steg.

Med sin lilla packning och brödbit i var hand tog de sig vidare framåt, de gick vidare tysta, alla kanske i sina egna tankar, alla inne i sig själva. Thalia åkte in och ut ur medvetet tillstånd, eller hon visste att hon gick och vart hon gick, men tankarna for alltid tillbaka till hemska minnen som hon egentligen inte alls borde tänka på.