Power (Ett rollspel för alla)

"Åh, jag vet, men när Connie och jag var vänner hade min bror inte välsignade och jag hade inte varit i fängelse eller psykhem heller." Flinar hon tillbaka. "Annabeth, tänk efter lite nu, varför gjorde jag det? Enligt dig alltså." Motfrågar hon istället. Ariana är sjuk, onormal och konstig. Ett människoliv här och där spelar inte henne någon roll. Men plötsligt ska det göra det. Hon känner skuld och skam över det hon gjort under hennes liv. Men hon visar det inte, hon har förvandlat det till stolthet.

(Kan någon förklara varför det har gått 17 sidor sedan jag var inne? Och gärna vad som har hänt under tiden? :3)

(Om jag visste skulle jag kunna berätta men jag är så trött just nu att mina dåliga förklaringar antagligen är sämre än vanligt. Men om du läser de senaste... 5 sidorna bör du förstå det mesta iallafall. )

((Lupinfan:Annabeth öppnade fönstret åt dig (Korp-Will) och gick för att träffa Ariana vet inte vad som händer hos er ))

"Enligt mig?" Annabeth trodde att detta ögonblick skulle göra henne galen av ilska. Att hon skulle skölja ner Ariana med en våg vatten, eller något liknande. Men hon kände bara en sur smak i munnen.
"Enligt mig gjorde du det för att Connie försvann. Hon var din 'lifeline' till det normala livet. Vem som helst skulle bli galen av att leva med alla dessa monster och myter utan koppling till den normala världen. När hon försvann.. Ja, då var du helt plötsligt bara på den här sidan, på den onormala, mytiska sidan. Du hamnade på psykhem och fängelse, tydligen. Jag... jag skulle jämföra oss magiska som heliumballonger: alltid har vi någo som drar oss bort från det normala, men om vi gjorde det skulle vi till slut spräckas av en gren eller något. Vi behöver hållas kvar här."
Annabeth tog en paus. Att prata så länge fick henne nästan att svimma av utmattning.
"Det jag menar är att när Connie försvann, bleknade din normala, jordiska sida med henne. Du glömde bort dina löften. Du glömde bort hur det var att leva normalt, utan svartsjuka över en grupp magiska barn eller skuggvarelser efter dig.
Har jag rätt?"

"Ska jag berätta något roligt för dig?" Flinar Ariana. "Du är verkligen en kopia av din mor. Men jag undrar om inte hon var lite bättre på att ta emot hjälp." Fortsätter hon och rycker på axlarna och tar några steg framåt. Hon lägger en hand på Annabeths axel, inte hårt, hon bara lägger den där och låter energi från henne flöda in i flickan. "Nu har du makten att ta din hämnd. Men vad jag vet, är du inte död. Så jag har inte glömt mina löften." Säger Ariana leende innan hon släpper taget och backar igen. "Dessutom så har du nog rätt i det mesta, det hade Connie också. Lite synd egentligen att hon inte kunde se dig växa upp på grund av mig." Arianas blick är lite drömsk och en aning bortkommen. "Men jag har aldrig varit jordisk, aldrig varit normal. Connie var bandet som fick mig att tillåtas att låtsas vara det. Det var bara en dröm sim gick i kras. Precis som den där vasen." En gest mot spillrorna fick betona det hon sagt.

Annabeth fick en klump i halsen.
Du är en kopia av din mor.
"Vet du vad?" frågade Annabeth lugnt. "Jag skiter fullständigt i hämnd. Om Connie inte betydde något för dig kan du döda mig nu, på fläcken." Även om hon fått energi nu, satte sig Annabeth ner på golvet och stirrade på Ariana.
"Jag är lik min mamma, säger du? Nej, det är jag inte. Min mamma hade en vän, du, och hon trodde på att du kunde ta hand om hennes dotter. Jag skulle aldrig låta dig få ett sådant ansvar."
((Ska sova!))

Will flög ut. Det kändes skönt att ha luft under vingarna. Efter några varv runt skolan dök han ner någonstans i skogen bakom skuggorna, och satte sig på en gren. Där, några meter bort, stod dem och stirrade mot skolan.
Will hoppade försiktigt ner en gren, sedan fram till en gren framför honom. Efter det hoppade han ett träd närmare varelserna, tills han stod mycket nära. På nära håll såg dem nästan ut att smälta ihop med marken, i en dimma, som en mantel eller något.
Någonstans nedanför honom prasslade det till och en liten ekorre hoppade fram ur ett hål i ett träd. Den skuttade nyfiket fram mot gruppen av skuggor. Den närmade sig långsamt, försiktigt. Och ändå försvann den när den kom för nära skuggorna. Den löstes upp i ett moln av rök när den var en meter ifrån. Och skuggorna verkade inte märka något.
Will flög snabbt iväg tillbaka.

((Aww, okej. ^^))

"Om Connie betydde något? Lilla vän, om hon inte gjorde det hade du varit död nu. Jag hade inte låtit dig komma så långt in i dina minnen som du lyckades kravla dig in i. Eller är så svag att du tror att jag bara skulle låta dig leva?" Frågar Ariana innan hon fortsätter igen.
"Du vet inte vilken sorts person jag var då, du har ingen aning om hur det känns att inte ha en enda person som tror på en, oavsett vad man gör. Jag hade ingen sådan person tills Connie dök upp. Connie var inte en del av mitt liv som en vän borde vara, hon var det, mitt liv. När hon lämnade mig brast inte bara bandet utan allt jag hade kvar som försvann med henne. Det enda lilla jag hade kvar att hålla fast vid var löftet om att se till att inget hände dig." Fortsätter Ariana uttryckslöst med isande mörka ögon.
"Jag erkänner, jag misslyckades. Men jag har aldrig låtit dig vara alldeles ensam med din far om jag inte såg att du hade det bra. Allt för Connie, så du kan ta ditt eget liv om du så vill. Jag kommer inte låta dig göra det."
Arianas ögon skiftar svagt i någon skogsgrön färg för tillfället - så brukar det vara när hon är på hugget och har garden på topp.
"För att även om jag är imperfekt, så betyder Connie mer än mitt eget liv för mig, är det uppfattat? Så du kan ha så kul med dina små vänner, men tro mig, jag kommer aldrig låta någon av de där svarta jäklarna skada dig igen." Säger hon och rycker på axlarna. Hon brukar inte hålla tal, vilket troligen märks eftersom det blev en anklagelse istället. Ungefär.

Annabeth visste int vad hon kände.
Connie måste verkligen ha betytt något för Ariana, för hon insisterade på att skydda Annabeth. Men Annabeth visste att det bara var av plikt.
"Jag har ingen aning om hur du var." erkände Annabeth. "Jag har ingen aning om hur du kände för Connie, hur du kände för mig, men jag vet hur det är att vara ensam. Jag vet hur det är att inte ha någon som bryr sig om en, och att ha den där pressande känslan av att behöva pröva sig själv. Om du säger att Connie betyder så mycket för dig, så visst. Jag tror dig. Men jag vill inte bli skyddad av den som mördade min pappa, hur nära min mamma hon än står. Jag känner inte ens min mamma, och jag har bara de här minnena att gå efter. Om du är rädd för att Connie ska hata dig så kan jag skriva ett brev om att jag inte vill att du ska skydda mig. Jag vill inte ha specialbehandling."
Annabeth kände en gnista ilska tändas inom henne. Hon ville inte vara skyddad av fienden, medan de Välsignade hade stor risk att dö. Men just nu hade hon större saker att oroa sig för.
"Jag har fått veta allt jag behöver." sa hon simpelt. "Men de Välsignade och Dominus kommer inte kunna besegra skuggorna. Det vet både du jag. Med din hjälp skulle vi kanske kunna klara det. Du är väldigt kraftfull. Jag tror du vet det själv."

"Ta inte illa upp, men det är inte specialbehandling. Så fort det står mellan mig eller dig, kommer du att dö. Så självisk är jag." Säger Ariana flinande. "Och inbilla dig inget, om du verkligen vill kunna använda krafterna är det bara att fråga mig. Jag vet att ni alla har potential och ni kommer troligen använda den på ett mycket bättre sätt än vad jag använde min." Säger hon och rycker på axlarna. "Men det är inte mitt jobb, egentligen. Det är mentorns verk." Ariana tänker efter ett tag.
"Förresten, vet du vad din pappa tänkte innan han dog?" Frågar hon och utan att vänta på svar fortsätter Ariana.
"Jag önskar bara att jag hade hunnit göra ett lite bättre jobb."