|
Borttagen
|
Kattuggla
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag har tagit upp det med honom om och om igen, bett honom att inte dricka så mycket, att uttrycket "ta en fredagsöl" inte innebär 10 starköl och ett flertal groggar, försökt kompromissa om att han bara ska dricka öl och inget starkare, försökt få honom att förstå att han har alkoholproblem. Han medger själv att han inte klarar av att bara ta en öl, men tycker inte att det är något problem då han tycker att det är roligt att vara full. "Man ska ändå dö, då tänker jag göra det som jag gillar fram tills dess", brukar han säga. De gånger jag påtalar riskerna och att det kan leda till en för tidig död rycker han bara på axlarna och menar att det är värt det, hellre dö i förtid och "haft roligt" än tvärtom. Alla försök att insistera från min sida leder bara till bråk.
Kramar ♥
Kultist
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack. Tyvärr vet jag redan att han inte skulle gå med på ett ultimatum, och att jag inte heller skulle kunna fullfölja det i så fall. Jag flyttade till hans stad för ca 2 år sen då vi flyttade ihop, jag flyttade in i hans lägenhet och jag har under dessa två år inte lyckats lära känna någon här. Utöver att vara socialt inkompetent så har jag precis flyttats över från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen, försöker ordna upp min vardag så gott jag kan, och har ingenstans att ta vägen om jag skulle behöva lämna lägenheten. De enda personer jag har finns i min hemstad 35 mil bort och är få; en barndomsvän och ett par föräldrar. De sistnämnda kommer inte att hjälpa mig och jag skulle aldrig klara av att kräva något av min vän då hon redan fått stå ut med tillräckligt p g a mig. Jag vet ärligt talat inte vad jag kan göra.
1 maj, 2015 17:30
|
Obliviate_
Elev
|
Ocarina Är i ganska samma sits som dig bara att det är min farsa o inte min partner som är ungefär exakt som du beskriver. min lösning var o flytta hemifrån men jag går fortfarande med hjärtat i halsgropen så fort jag måste åka tbx där jag kommer ifrån. Kinda sucks.
men ptja, ser han inte det själv som ett problem är ju ditt val o stå ut eller lämna, är inte mkt mer o göra  Man kan inte tvinga nån att ändras tyvärr
1 maj, 2015 22:36
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Obliviate_: Ocarina Är i ganska samma sits som dig bara att det är min farsa o inte min partner som är ungefär exakt som du beskriver. min lösning var o flytta hemifrån men jag går fortfarande med hjärtat i halsgropen så fort jag måste åka tbx där jag kommer ifrån. Kinda sucks.
men ptja, ser han inte det själv som ett problem är ju ditt val o stå ut eller lämna, är inte mkt mer o göra Man kan inte tvinga nån att ändras tyvärr
Spoiler:
Tryck här för att visa!Vårat förhållande är i övrigt inte särskilt bra, eller ja, det går i perioder. Så länge jag beter mig som han vill är det okej. Han klämmer och tafsar på mig trots att han vet att jag inte vill, trots att jag försöker tvinga bort honom (han tycker att det är kul och fortsätter) och allt som är jag har tryckts ned bit för bit. Jag blir ifrågasatt och förlöjligad över alltifrån musiksmak och intressen till politiska ställningstaganden och tro. Men jag är helt jävla ensam här, och jag är helt jävla ensam överallt annars också. Jag har ingen. Och jag är livrädd att det ska gå åt helvete med Arbetsförmedlingen och att jag ska stå där utan vare sig inkomst eller bostad. Men jag blir allt mer kvävd och förtvivlad för var dag som går. Fan. Och det här blev mest en rant om mina problem, förlåt. Jag har inte berättat de här sakerna för någon innan men jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Det är ett helvete men det är ett helvete jag känner till. Jag hatar att jag är så feg.
1 maj, 2015 23:19
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Obliviate_: Ocarina Är i ganska samma sits som dig bara att det är min farsa o inte min partner som är ungefär exakt som du beskriver. min lösning var o flytta hemifrån men jag går fortfarande med hjärtat i halsgropen så fort jag måste åka tbx där jag kommer ifrån. Kinda sucks.
men ptja, ser han inte det själv som ett problem är ju ditt val o stå ut eller lämna, är inte mkt mer o göra Man kan inte tvinga nån att ändras tyvärr
Spoiler:
Tryck här för att visa!Vårat förhållande är i övrigt inte särskilt bra, eller ja, det går i perioder. Så länge jag beter mig som han vill är det okej. Han klämmer och tafsar på mig trots att han vet att jag inte vill, trots att jag försöker tvinga bort honom (han tycker att det är kul och fortsätter) och allt som är jag har tryckts ned bit för bit. Jag blir ifrågasatt och förlöjligad över alltifrån musiksmak och intressen till politiska ställningstaganden och tro. Men jag är helt jävla ensam här, och jag är helt jävla ensam överallt annars också. Jag har ingen. Och jag är livrädd att det ska gå åt helvete med Arbetsförmedlingen och att jag ska stå där utan vare sig inkomst eller bostad. Men jag blir allt mer kvävd och förtvivlad för var dag som går. Fan. Och det här blev mest en rant om mina problem, förlåt. Jag har inte berättat de här sakerna för någon innan men jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Det är ett helvete men det är ett helvete jag känner till. Jag hatar att jag är så feg.
Lägger mig i lite. Du har inte funderar på att kontakta någon kvinnojour eller liknande? din situation låter inte hållbar och det är för jävligt att han beter sig så mot dig!
2 maj, 2015 00:46
|
Obliviate_
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Obliviate_: Ocarina Är i ganska samma sits som dig bara att det är min farsa o inte min partner som är ungefär exakt som du beskriver. min lösning var o flytta hemifrån men jag går fortfarande med hjärtat i halsgropen så fort jag måste åka tbx där jag kommer ifrån. Kinda sucks.
men ptja, ser han inte det själv som ett problem är ju ditt val o stå ut eller lämna, är inte mkt mer o göra Man kan inte tvinga nån att ändras tyvärr
Spoiler:
Tryck här för att visa!Vårat förhållande är i övrigt inte särskilt bra, eller ja, det går i perioder. Så länge jag beter mig som han vill är det okej. Han klämmer och tafsar på mig trots att han vet att jag inte vill, trots att jag försöker tvinga bort honom (han tycker att det är kul och fortsätter) och allt som är jag har tryckts ned bit för bit. Jag blir ifrågasatt och förlöjligad över alltifrån musiksmak och intressen till politiska ställningstaganden och tro. Men jag är helt jävla ensam här, och jag är helt jävla ensam överallt annars också. Jag har ingen. Och jag är livrädd att det ska gå åt helvete med Arbetsförmedlingen och att jag ska stå där utan vare sig inkomst eller bostad. Men jag blir allt mer kvävd och förtvivlad för var dag som går. Fan. Och det här blev mest en rant om mina problem, förlåt. Jag har inte berättat de här sakerna för någon innan men jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Det är ett helvete men det är ett helvete jag känner till. Jag hatar att jag är så feg.
Håller med MTEL.
Spoiler:
Tryck här för att visa! Har en vän som också levt i ett destruktivt förhållande i ganska många år. Hon var precis som du, livrädd att inte klara sig. Ingen bostad, ingen inkomst osv. Men en dag (ska inte gå in på detaljer) så fick hon nog. Drog. Nu bor hon på kvinnojour med sina barn, letar egen lägenhet. Visst, det är skittufft under en period men det finns ett ljus i andra sidan. Man kan klara sig ändå. Visst är hjälp från vänner o föräldrar fint o ha men inte en nödvändighet. Man kan reda ut det själv. Jag lovar. Tro inte för en sekund att det är kört för dig bara för att du har en partner som är dum i huvudet. Och det är bättre att vara helt ensam än att ha sällskap av folk som skadar dig. Kram på dig
2 maj, 2015 01:17
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Obliviate_: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Obliviate_: Ocarina Är i ganska samma sits som dig bara att det är min farsa o inte min partner som är ungefär exakt som du beskriver. min lösning var o flytta hemifrån men jag går fortfarande med hjärtat i halsgropen så fort jag måste åka tbx där jag kommer ifrån. Kinda sucks.
men ptja, ser han inte det själv som ett problem är ju ditt val o stå ut eller lämna, är inte mkt mer o göra Man kan inte tvinga nån att ändras tyvärr
Spoiler:
Tryck här för att visa!Vårat förhållande är i övrigt inte särskilt bra, eller ja, det går i perioder. Så länge jag beter mig som han vill är det okej. Han klämmer och tafsar på mig trots att han vet att jag inte vill, trots att jag försöker tvinga bort honom (han tycker att det är kul och fortsätter) och allt som är jag har tryckts ned bit för bit. Jag blir ifrågasatt och förlöjligad över alltifrån musiksmak och intressen till politiska ställningstaganden och tro. Men jag är helt jävla ensam här, och jag är helt jävla ensam överallt annars också. Jag har ingen. Och jag är livrädd att det ska gå åt helvete med Arbetsförmedlingen och att jag ska stå där utan vare sig inkomst eller bostad. Men jag blir allt mer kvävd och förtvivlad för var dag som går. Fan. Och det här blev mest en rant om mina problem, förlåt. Jag har inte berättat de här sakerna för någon innan men jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Det är ett helvete men det är ett helvete jag känner till. Jag hatar att jag är så feg.
Håller med MTEL.
Spoiler:
Tryck här för att visa! Har en vän som också levt i ett destruktivt förhållande i ganska många år. Hon var precis som du, livrädd att inte klara sig. Ingen bostad, ingen inkomst osv. Men en dag (ska inte gå in på detaljer) så fick hon nog. Drog. Nu bor hon på kvinnojour med sina barn, letar egen lägenhet. Visst, det är skittufft under en period men det finns ett ljus i andra sidan. Man kan klara sig ändå. Visst är hjälp från vänner o föräldrar fint o ha men inte en nödvändighet. Man kan reda ut det själv. Jag lovar. Tro inte för en sekund att det är kört för dig bara för att du har en partner som är dum i huvudet. Och det är bättre att vara helt ensam än att ha sällskap av folk som skadar dig. Kram på dig
Ja, och på en kvinnojour finns en massa stöd att få. Man kan ringa och prata å planera hur man ska gå vidare från den nuvarande situationen.
2 maj, 2015 01:35
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Obliviate_: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Obliviate_: Ocarina Är i ganska samma sits som dig bara att det är min farsa o inte min partner som är ungefär exakt som du beskriver. min lösning var o flytta hemifrån men jag går fortfarande med hjärtat i halsgropen så fort jag måste åka tbx där jag kommer ifrån. Kinda sucks.
men ptja, ser han inte det själv som ett problem är ju ditt val o stå ut eller lämna, är inte mkt mer o göra Man kan inte tvinga nån att ändras tyvärr
Spoiler:
Tryck här för att visa!Vårat förhållande är i övrigt inte särskilt bra, eller ja, det går i perioder. Så länge jag beter mig som han vill är det okej. Han klämmer och tafsar på mig trots att han vet att jag inte vill, trots att jag försöker tvinga bort honom (han tycker att det är kul och fortsätter) och allt som är jag har tryckts ned bit för bit. Jag blir ifrågasatt och förlöjligad över alltifrån musiksmak och intressen till politiska ställningstaganden och tro. Men jag är helt jävla ensam här, och jag är helt jävla ensam överallt annars också. Jag har ingen. Och jag är livrädd att det ska gå åt helvete med Arbetsförmedlingen och att jag ska stå där utan vare sig inkomst eller bostad. Men jag blir allt mer kvävd och förtvivlad för var dag som går. Fan. Och det här blev mest en rant om mina problem, förlåt. Jag har inte berättat de här sakerna för någon innan men jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Det är ett helvete men det är ett helvete jag känner till. Jag hatar att jag är så feg.
Håller med MTEL.
Spoiler:
Tryck här för att visa! Har en vän som också levt i ett destruktivt förhållande i ganska många år. Hon var precis som du, livrädd att inte klara sig. Ingen bostad, ingen inkomst osv. Men en dag (ska inte gå in på detaljer) så fick hon nog. Drog. Nu bor hon på kvinnojour med sina barn, letar egen lägenhet. Visst, det är skittufft under en period men det finns ett ljus i andra sidan. Man kan klara sig ändå. Visst är hjälp från vänner o föräldrar fint o ha men inte en nödvändighet. Man kan reda ut det själv. Jag lovar. Tro inte för en sekund att det är kört för dig bara för att du har en partner som är dum i huvudet. Och det är bättre att vara helt ensam än att ha sällskap av folk som skadar dig. Kram på dig
Ja, och på en kvinnojour finns en massa stöd att få. Man kan ringa och prata å planera hur man ska gå vidare från den nuvarande situationen.
Spoiler:
Tryck här för att visa!För lite mer än ett år sedan när han var full så blev jag rädd att han skulle skada mig. Han brukar hota med det ibland när han blir riktigt arg. Han hade sagt "om du inte håller käften så slår jag in pannbenet på dig". Jag lyckades smita ut, ringa ett nummer och blev sedan kopplad till kvinnojouren här. De kunde dock inte göra någonting; behövde jag komma bort därifrån så var min enda möjlighet att själv bekosta hotell eller vandrarhem, de hade fullt. Jag ringde runt till alla ställen där man kan få ett rum men givetvis var alla fullbokade utom ett hotell där rummet skulle kosta över 1200 kronor. Jag skulle inte ha råd med det och insåg att det fanns ingenstans att ta vägen. Det var bara att gå hem igen och motta en utskällning och ifrågasättande om vart jag hade varit.
Och innerst inne gnager det:
Jag vet att kvinnojourerna är fullbelamrade av människor i mycket värre situationer än jag själv. Jag vet att det finns för lite platser och knappt någon hjälp att få, och att människor som lever i dödsfara behöver hjälpen trots att det inte finns plats. Jag är inte i någon dödsfara. Varför skulle jag tro att jag har rätt att ta upp deras tid? Det finns människor som dör av sin situation, de behöver det bättre än jag som är för feg för att lämna honom.
2 maj, 2015 11:21
|
Obliviate_
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Obliviate_: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Obliviate_: Ocarina Är i ganska samma sits som dig bara att det är min farsa o inte min partner som är ungefär exakt som du beskriver. min lösning var o flytta hemifrån men jag går fortfarande med hjärtat i halsgropen så fort jag måste åka tbx där jag kommer ifrån. Kinda sucks.
men ptja, ser han inte det själv som ett problem är ju ditt val o stå ut eller lämna, är inte mkt mer o göra Man kan inte tvinga nån att ändras tyvärr
Spoiler:
Tryck här för att visa!Vårat förhållande är i övrigt inte särskilt bra, eller ja, det går i perioder. Så länge jag beter mig som han vill är det okej. Han klämmer och tafsar på mig trots att han vet att jag inte vill, trots att jag försöker tvinga bort honom (han tycker att det är kul och fortsätter) och allt som är jag har tryckts ned bit för bit. Jag blir ifrågasatt och förlöjligad över alltifrån musiksmak och intressen till politiska ställningstaganden och tro. Men jag är helt jävla ensam här, och jag är helt jävla ensam överallt annars också. Jag har ingen. Och jag är livrädd att det ska gå åt helvete med Arbetsförmedlingen och att jag ska stå där utan vare sig inkomst eller bostad. Men jag blir allt mer kvävd och förtvivlad för var dag som går. Fan. Och det här blev mest en rant om mina problem, förlåt. Jag har inte berättat de här sakerna för någon innan men jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Det är ett helvete men det är ett helvete jag känner till. Jag hatar att jag är så feg.
Håller med MTEL.
Spoiler:
Tryck här för att visa! Har en vän som också levt i ett destruktivt förhållande i ganska många år. Hon var precis som du, livrädd att inte klara sig. Ingen bostad, ingen inkomst osv. Men en dag (ska inte gå in på detaljer) så fick hon nog. Drog. Nu bor hon på kvinnojour med sina barn, letar egen lägenhet. Visst, det är skittufft under en period men det finns ett ljus i andra sidan. Man kan klara sig ändå. Visst är hjälp från vänner o föräldrar fint o ha men inte en nödvändighet. Man kan reda ut det själv. Jag lovar. Tro inte för en sekund att det är kört för dig bara för att du har en partner som är dum i huvudet. Och det är bättre att vara helt ensam än att ha sällskap av folk som skadar dig. Kram på dig
Ja, och på en kvinnojour finns en massa stöd att få. Man kan ringa och prata å planera hur man ska gå vidare från den nuvarande situationen.
Spoiler:
Tryck här för att visa!För lite mer än ett år sedan när han var full så blev jag rädd att han skulle skada mig. Han brukar hota med det ibland när han blir riktigt arg. Han hade sagt "om du inte håller käften så slår jag in pannbenet på dig". Jag lyckades smita ut, ringa ett nummer och blev sedan kopplad till kvinnojouren här. De kunde dock inte göra någonting; behövde jag komma bort därifrån så var min enda möjlighet att själv bekosta hotell eller vandrarhem, de hade fullt. Jag ringde runt till alla ställen där man kan få ett rum men givetvis var alla fullbokade utom ett hotell där rummet skulle kosta över 1200 kronor. Jag skulle inte ha råd med det och insåg att det fanns ingenstans att ta vägen. Det var bara att gå hem igen och motta en utskällning och ifrågasättande om vart jag hade varit.
Och innerst inne gnager det:
Jag vet att kvinnojourerna är fullbelamrade av människor i mycket värre situationer än jag själv. Jag vet att det finns för lite platser och knappt någon hjälp att få, och att människor som lever i dödsfara behöver hjälpen trots att det inte finns plats. Jag är inte i någon dödsfara. Varför skulle jag tro att jag har rätt att ta upp deras tid? Det finns människor som dör av sin situation, de behöver det bättre än jag som är för feg för att lämna honom.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Trust me. Alla på kvinnojourer är INTE i dödsfara. Min kompis har berättat att det är en som bor där med henne som bara har en paus med varandra. Dom går på dejter, smsar hela dagarna o hon är allmänt asglad. Inte heller min kompis är i dödsfara på nått sätt. Sluta tro att du inte är värd en plats, för det är inte sant. Herregud, får en plats för att hon vill ha en paus från sin kille så ska väll du kunna få plats. Kan du inte bo hos dina föräldrar en kortare period då?
2 maj, 2015 11:53
|
Syrup
Elev
|
Om jag kunde vara mindre svartsjuk så skulle det vara bra..
2 maj, 2015 13:00
|
|
Borttagen
|
Ocarina
Spoiler:
Tryck här för att visa!Du kan inte leva under så destruktiva förhållanden, fina du.. Att hota dig, tafsa på dig utan att du vill, komma hem full varje helg och inte respektera vare sig dig eller dina ord är fan inte okej. Du ska inte behöva ha det så. Du förtjänar inte att ha det så. Det gör ingen.
Jag känner också till en del kvinnor som tagit kontakt med kvinnojouren och fått hjälp av dem - kvinnor som inte alls har problem i samma stora utsträckning som du.. Ring dit igen. Du kan inte leva såhär.
Och snälla, låt mig veta om det finns något jag kan göra.
2 maj, 2015 13:13
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen