The cold in our bodies [PRS]

Winny skakade på huvudet.
"Ni är inte inne än. Ni måste vara med på festligheterna. Ni måste se vad som händer ikväll. Vi behöver egetnligen fira hennes hemkomst men..." Hon skakade på huvudet och började gå upp för de vita trapporna.
"Men det blir imorgon..... En fråga.. hurr länge har hon sagt att hon måste hem?" Hon var nu kall och vände sig om. Lottie såg på kvinnan.
"Hela tiden, men vi har inte kunnat ta oss hit. Vi ber om ursäkt.." Hon såg sig om.
"Är det INGA män här?" Frågade hon och kvinnan rynkade på näsan.
"Nej varför skulle ondskans säd finnas här?"

Olivia tvekade och drog i ena mungipan i ett snett leende. Det här hela var så märkligt. Allting gick så fort. Eller så var det hon som var trög. Hon var inte riktigt säker på det heller faktiskt. "Hon var tillfångatagen av greven. Hon har hållits fast mot hennes vilja.", förklarade Olivia med en suck. Orden tycktes fly hennes läppar. Som om hon inte kunde hejda dem. "Inga män?", upprepade hon och såg sig omkring. Hon visste inte vad hon skulle tro om det.

"Och ni hjälpte henne inte när hon var dålig från att vara ifrån sin hemstad? Vi ser även att någon har försökt att få fram sanningen. Hennes kropp är så skadad fortfarande." Hon klev in genom de stora dörrarna och nickade.
"Varför behöva ondskan när vi inte behövere dem?" Sa hon och en kvinna sprang fram och viskade något och Winny såg på dem.
"Halsbandet hon bär.... Vems?!"

"Vi kunde inte! Vi är lika mycket fångar som Alice hos greven." Olivias hjärta slog ett extra slag och det knöt sig i magen hos henne. Hon hade aldrig uttryckt sig så tidigare. Aldrig talat om det högt. Så länge hade hon spenderat sin tid hos greven. Att det onda hade blivit en vana.
Hon pausade och försökte se efter vad den här Winny visste egentligen. Kände hon till vampyrer? "Han är en vampyr. Greven alltså.", sa hon, som om det förklarade deras handlingar.
"Halsbandet.. Eh. Tristan, hertigens son gav halsbandet till Alice.", sa hon tafatt och bytte en blick med Lottie. Vad betydde det?

"En nattvarelse?!" Winny såg på kvinnan och sedan på Olivia.
"Kom in vi kan diskutera vid middagen." Sa hon och gick in. Lottie såg oroad ut och såg sedan mot Olivia.
"kom vi följer med." Sa hon och såg sig om. Det var så stort, magiskt och kvinnorna hade lätta klänningar i vitt, utsmyckade med guld och andra vackra ädelstenar.
"Hur gammal är Alice?" Lottie tog modet till sig och såg sig om. Allt verkade så.. uråldrigt.

Olivia visste inte vad hon skulle svara. Hon hade varit runt vampyrer så länge att det inte var något märkligt med det längre. "Ja, vi följer med.", instämde hon och gick med Lottie efter Winny och kvinnorna.

Winny såg över sin axel och suckade.
"Ni är lika frågvisa och nyfikna som jag anade. Ni kommer få märket på tungan för alla hemligheter kommer ni få. Alice är flera tusen år gammal, sedan människan blev just människan. Vi är de samma. " Hon gjorde en gest mot staden.
"Vi är för att skydda Alice mot allt ont. Men det har hunnit ikapp oss." Hon skakade på huvudet.
Lottie flämtade till.
"Är ni odöda?" Viskade hon och greppade om Olivias arm.
"Kommer ni döda oss?"
Winny stannade upp och började att skratta.
"Nej tös. Vi kommer inte döda er. Ni är kvinnor. Det är inte första gången vi finner kvinnor nära vår stad. De är svårt skadade då och vi tar in dem. Läker dem och de väljer att stanna.."

Olivia tänkte på det som Alice hade berättat om tidigare. Märket på tungan, drycken de skulle smaka av.. Hon tvingade sig själv att lita på Alices ord. Vad för annat val hade hon? Lämna staden? Och Lottie och Alice? Olivia kunde inte det. Det här var för viktigt. Och kanske för första gången på en lång tid, så kände hon att hon gjorde något rätt. "Odöda? Är ni odödliga?" Olivia tittade mot Winny. "Vi vill bara förstå.", förklarade hon. "Det låter som att ni hjälper till.", erkände hon och log litet åt den tanken.

"Det är ett ord som beskriver oss bra." Winny gick genom korridoren. Hennes fotsteg ekade när hon gick längst korridoren. Väggarna var målade med bilder av himlavalvet och stjärnorna var i guld.
Men några bilder var av Alice. På en häst med en hjälm och höll i ett svärd. En där hon satt bland böcker. Det var olika tidsepokar.
"Så Alice är..... er drottning?" Frågade Lottie.


"De försökte fly imorse--- Men som tur var att jag var vaken." Tristan lutade sig tillbaka och såg på Hugo.
"Jag gav henne halsbandet ni bad mig. Så vad är det för något? Varför var det så viktigt?"

"Var är det vi ska någonstans?", frågade Olivia som tyckte att de verkade ha gått en bit nu. Hon hade nämnt något om en ceremoni.. Olivia föreställde sig att de skulle till byggnadens hjärta. Ett stort rum. En sal. Något grandiost som passade en grandios byggnad.

"Bara något som får henne att komma tillbaka till mig. Om hon skulle fly.", svarade Hugo och såg ner i boken han hade i sin hand. Han verkade intresserad av vad han läste. "Bra Tristan.", sa han sedan och tittade upp på sin son med ett litet leende och såg ner i boken igen.
"Var är Ivan och de andra? Jag trodde de skulle vara här nu?", funderade han. De hade hållit sig på avstånd sedan händelsen kvällen innan. Men natten nyckel.. det krävde att de samarbetade och talade med varandra. Nattens nyckel borde vara allas prioritering.