Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Lily dricker fortfarande mjölk" Hon såg på dem och nickade. Hon tog nycklarna och så på Roy.
"Hon är sin mor upp i dagen men har sin pappas hjärta." Hon log och såg på John.
"Så jag undrar bara. Vet ni vart hon kan vara?"

Ethan nickade och flämtade av ansträngningen. De hade skyndat sig så, men på grund av kapten Johns order. Ethan också på grund av avsaknaden av hans familj. Han oroade sig över Kiliah och Sammi. Det var sorgligt att skiljas från det och det förbannade honom ifall något spöke tagit de ifrån honom. "Cun, öns läkare, tror att det kan vara ett spöke, eller ja, en demon.", sa Ethan. "Kom, vi måste skynda oss till skeppet."
Roy nickade och såg mot Miliah. "Då skyndar vi oss.", sedan satte de fart mot hamnen för att närma sig skeppet, John och de andra.

Miliah nickade och när de var vid skeppet klev hon på och så på John.
"Kapten jag ska se till att hjälpa till på alla sätt." Hon log.

"Mojfaj" Sammi hade vaknat och börjat gråta. Kiliah kved till innan hon vaknade och satte sig upp.
"Morfar är borta." Viskade hon och kände tårarna bränna baom ögonen.

Ethan flämtade igen av sin ansträngning när de kommit på skeppet. "Kapten, vi är här nu." Ethan satte ner Miliahs väska på däck.
"Bra. Ethan, gör klart för avfärd, vi har ingen tid att förlora." Ethan nickade och ropade åt de andra i besättningen att lätta ankar och sätta kurs mot Irland. De började genast rusa på däck för att göra som deras styrman beordrat.

Zydar såg åt deras håll tillslut och skrattade. "Den lille är klok. Han har bestämt sig för sin dåtid, nutid såsom framtid. Den här morfar.. det verkar vara en viktig person."

Cun hade tagit sig ombord och såg på John och lade huvudet på ned.
"Jag måste sova någonstans. Vart ska jag sova?" han flinade svagt och såg på Roy som höll den lilla Lilly i famnen.
"Det är sent och jag är trött."

"Mojfaj!" Tjöt Sammi och viftade ilsket och hon såg upp på Zydar.
"Finns det ingen filt jag kan få? Jag fryser så." Hon kröp ihop och försökte behålla värmen.

"Det finns ett extra rum längst korridoren, gå nerför trapporna. Du kan inte missa det.", sa John och såg åt hans håll för att se åt Ethan och de andra.
"Miliah..", sa John och såg åt henne håll med en bedjande blick. "Du satt du ville hjälpa.. kan du förse besättningen med mat på något sätt? Vi har ett kök nere, det finns ingredienser att använda. Vi skulle behöva energin."

Zydar såg frustrerat åt deras håll men nickade sedan. "Låt mig se efter.", muttrade han och gick åt de håll skatterna fortfarande fanns. Bland kistor och guld letade han. Han återkom med en en filt av ull i sitt grepp. "Detta borde duga. Här, ta det."

"Jag har varit i ert kök förut John." hon log och tog hans hand.
"Jag åkte hit på detta skepp med min make och lagade maten då som jag tänker göra nu. Jag lagar maten med glädje för att e ert leende komma tillbaka."
Hon log och smekte hans hand med tummen.

Hon tog emot filten och lade den om sig och nickade ett tack.
"Mamma!" Sammi skrattade glatt och böjade att jollra glatt.
"Mamma är här." Viskade hon.

John nickade. "Ja, självklart. Säg till om du behöver hjälp. Tom är den av oss som är mest kunnig i köket så att säga.", skrattade John lite nervöst och såg åt Toms håll för att sedan se tillbaka på Miliah igen. "Tack, du gör oss en tjänst, jag ska se till att återbetala dig."

Zydar verkade inte road över Sammis beteende eller Kiliah. Han slöt ögonen och drog efter ett djupt andetag. "Smycket, Kiliah.. vet du ens vad det var du gav mig? Vad jag åter fick?"

"Behöver ni mat nu? Jag trodde ni åt innan avfärden?" Hon såg på honom och log.
"Åh jag är bara glad att min man inte åkte utan oss. Det är betalning nog." Hon såg på Roy som gullade med Lily.
"Så jag antar jag får låna samma rum som förut?"

"Jag har ingen aning om vad smycket ör." Hon så upp på honom och höll Sammi nära.
"Jag är här som fånge. Min make tvingade hans besättning att gilla mig." Hon såg bort.

"Det är flera av oss som inte har ätit på ett tag, så om det inte är för besvärligt.. så ser jag gärna att du sätter igång med matlagningen." John log ett krystat leende åt hennes håll. Alla tankar om Kiliah och Sammis försvinnande började komma ikapp honom. Det gjorde ont i honom av avsaknaden av de.

"Din make låter inte som en trevlig person. Kanske du kan lära dig att älska igen..", Zydar sneglade åt hennes håll och drog på sig ett flin. "Jag är säker på att du ska åter uppleva kärlek igen." Zydar andades ut och såg ut över vattnet igen.
"Smycket knyter mig till båda dimensioner. Utan den ena halvan kan jag inte leva ett fullständigt liv."