prs yehet & kkaebsong

Efter att sextonåringen plockat sina ögonbryn och sköljt bort ansiktsmaskerna, kan han äntligen fokusera på klädseln. De svarta kostymbyxorna hålls uppe med ett bälte, och sedan stoppar han ner den vita skjortan innanför. Utan några större problem får han till slipsen som den ska vara, innan han återgår till sitt lena hår.
"Joshua, kunde du fixa mitt hår också?" hör han Julian fråga från sovsalen med en sockersöt röst. Hans vän kan mycket väl ta hand om sitt hår själv, men då Joshua själv älskar att pilla med de blonda lockarna har han ingenting att säga till om det.
"Kom hit då!" Julian kommer intassande med det samma och sätter sig framför sin vän med endast ett par byxor på sig.
"Så, ser du fram emot kvällen?" frågar han sin kortare vän med höjda ögonbryn, följer hans rörelser i spegeln framför.
"Jodå, det blir säkert roligt." svarar gryffindoreleven förstrött och pillar noggrant med de ljusa lockarna med vax. "Känner mig nästan lite panikartad över dansen, tänk om jag råkar trampa Zihao på fötterna, det vill jag ju inte göra!" den blåögda vännen fnyser till, får Joshua att höja blicken en aning.
"Det är antagligen den klumpedunsen som kommer trampa på dina fötter, inte tvärtom." som sagt, Julian har låtit minst sagt kylig mot honom under de senaste månaderna. Och Joshua som nyss trott att hans bästa vän börjat gilla Zihao allt mer.
"Faktiskt inte, Zihao är vä-" Joshua stannar tvärt sina ord när Julian ställer sig upp drastiskt, som att han blivit stucken av en geting på rumpan. Han försöker att se vad den längre tänker, men han håller huvudet hängandes mot golvet vilket gör det omöjligt.
"Joshua, kan du bara sluta prata om den där förbannade idioten?" I Julians ögon borde hans vän inte ha nöjt sig med slytherineleven, som varit så elak mot honom alla dessa år. Nej, nej, nej. Inte när han själv är så förkrossat förälskad i honom. " Julian vänder sig mot Joshua, som iallafall är en decimeter kortare än honom själv. "Du själv har ju sagt hur kluven över dina tankar om honom, du borde inte behöva det."
"Julian.. jag är alltid kluven, det betyder inte att jag älskar honom mindre fö-" än en gång blir han avbruten, men den här gången av ett par lena läppar mot sina egna. Hjärtat sjunker så långt ner i kroppen den kan nå, och med uppspärrade ögon försöker han putta undan den längre. Dock funkar det inte, då Julian tagit ett stadigt grepp om hans händer. Nej, nej, nej. Det här får inte hända. Det verkar som att Julian vaknar från sitt ryck när han känner tårar mot läpparna och lutar sig tillbaka.
"Joshi.." börjar han, men Joshua knuffar snabbt och hårt bort honom, innan han lämnar sovsalen, fylld med panik och ångest. För även om han försökt komma bort från Julian, känns det så hemskt, hemskt fel. Han vill bara ha Zihao så nära sig själv, ingen annan. Hur fan ska han berätta detta för den sjuttonåriga slytherineleven?

När Jayden och Zihao slutligen fann Andrew och Antony bland vimlet med elever, var den stora salen redan fylld med folk. Som vanligt hade de naturligtvis lyckats blivit sena, precis som just Jayden och Zihao hade en tendens att bli. Även om den andre var betydligt klokare än sjuttonåringen själv, så var båda tidsoptimister medan de andra två kamraterna löd under den raka motsatsen - tidspessimister. Det var därför de sällan lämnades ensamma i varandras respektive sällskap.

”Påminn mig om att aldrig lämna er två ensamma igen”, sade Andrew och slog löst till de två korkskallarna i bakhuvudet. ”Ni är verkligen komplett värdelösa”, fortsatte han gnabbande, lite som en mamma som skällde ut sina barn. Om man nu skulle ge dem sådana roller så var det väl egentligen Jayden som var mamman, Andrew skulle fått rollen som pappan medan Anthony och Zihao definitivt var ungarna i hushållet. De två, irriterande och tjafsande, ungjävlarna.
”Vadå, så sena är vi faktiskt inte”, protesterade Jayden och slätade ut det honungsblonda håret, där gnällspiken förstört stylingen. Jo, egentligen så var de så sena, men det tänkte ingen av dem erkänna.

Allt eftersom tiden passerade, begav sig fler och fler elever ut på dansgolvet som snart var proppfullt med folk. Zihao däremot, spanade över salen om och om igen. Han kunde inte för sitt liv se Joshua någonstans, hur noga han än studerade varje fläck av utrymmet. Längden var väldigt behändig, då det knappt var någon som var lika lång eller längre än han själv. I en mental anteckning lovade han sig själv att tacka fadern för det i framtiden. Utan honom hade sjuttonåringen med största sannolikhet inte alls varit lika lång. När sedan ytterligare några minuter passerat, slog han sig ner bredvid Andrew, vid ett för övrigt tomt bord.
”Jag tror att Joshua har övergett mig”, sade han med slokande axlar och lutade sig mot kamraten.
”Det verkar tyvärr som det, men jag är säker på att han har en väldigt bra anledning”, försäkrade den jämnårige och gav honom en tafatt klapp på axeln. ”Han dyker nog upp förr eller senare ska du se”, fortsatte han och log uppmuntrande. Även om Zihao verkligen ville tro på Andrews ord, så kunde han inte undgå att känna sig modfälld och en smula orolig. För att inte tala om besviken.

Joshua vet inte hur länge han sitter där, nerböjt huvud gömt mellan knäna. Fy fan. Skuldkänslorna bubblar inom honom, även om det inte finns någon anledning till det. Dock påminner han sig själv om att den äldre eleven säkert väntar på honom, och att ignorera detta faktum skulle bara göra saken värre. Med trötta ben ställer sig sextonåringen upp och torkar snabbt bort tårarna, som lämnar kinderna smått flammiga och än mer puffiga. Det får vara så, kanske han kan ljuga och säga att han är andfådd istället.

Benen rör sig mot stora salen där dansen håller hus, känner hur hjärtat brinner. Varför hade Julian gjort så? Han vet att Joshua älskar Zihao mer än något annat, varför? Han kniper ihop ögonen, det är ingenting att tänka på, svaret kommer han aldrig få i vilket fall som helst. Fötterna stannar till när ögonen landar på slytherineleven, det finns fortfarande en chans att springa iväg och gömma sig. Nej, den försvinner så fort han får ögonkontakt med Andrew. Med ett djupt andetag tillåter han sig själv att le, han måste helt enkelt strunta i det som hänt. Zihao förtjänar en rolig kväll utan bekymmer. Därför bestämmer han sig för att gå fram till den äldre med ena handen mot axeln, alldeles nervös av någon anledning.
"Förlåt att jag är så sen.."

”Jag tror att din prins äntligen har lyckats hitta hit”, mumlade Andrew när de gröna ögonen fann Joshua borta vid dörrarna. Den jämnårige eleven log snett och reste sig upp för att lämna turturduvorna ensamma, det hade ändå bara blivit stelt om han suttit kvar. Zihao lät blicken glida från Andrews försvinnande ryggtavla till Joshua som helt plötsligt infann sig rakt framför honom.
”Äsch, du har säkert dina anledningar”, sade sjuttonåringen och drog lite på munnen. Men ansiktsuttrycket rann snart av honom och de mörka ögonen smalnade. ”Har du..gråtit?” Gissningen kanske var felaktig, men de puffiga kinderna som han älskade så otroligt mycket såg, om möjligt, ännu mer puffiga ut. Inte nog med det så var den yngre även lätt rödflammig under ögonen. Det såg helt enkelt ut som om han fällt en flod med tårar.

Jo, Joshua har sina anledningar, riktigt ofattbara sådana. Sextonåringen har ingen lust att förstöra kvällen de sett framemot, så han skakar lätt på huvudet och tar den äldres händer i sina.
"Nej," svarar han försäkrande med ett leende över läpparna, även om det är en vitlögn. "Andfådd antar jag, reta mig inte." Han själv vill även glömma bort den som hänt, bara känna Zihaos närskap och inte behöva oroa sig. "Kom, jag har redan tagit för mycket tid ifrån oss. Plus älskar jag den här låten." Joshua kramar om slytherinelevens händer och drar med honom ut i folkmängden.

Även om Zihao inte riktigt kunde förmå sig att tro på Joshuas ord, så bestämde han sig för att släppa det för tillfället. De kunde prata om det när sjuttonåringen inte var tvungen att koncentrera sig på att inte trampa den yngre på tårna. Mot all förmodan var han dock hyfsat duktig på att dansa, och därav borde det inte vara något större problem att undvika sextonåringens fossningar.
”Jag tror inte på dig, men om du inte vill berätta just nu så behöver du inte det”, sade han och placerade händerna på Joshuas höfter. ”Du ser väldigt bra ut förresten, jag är avundsjuk.”

Leendet försvinner en aning av den äldres ord, kanske Joshua behöver öva på att ljuga lite mer. Händerna finner sig runt sjuttonåringens nacke, trots att längdskillnaden är minst sagt komisk och han har svårt att nå.
"Okej," säger Joshua, som vet att envisas inte kommer göra någonting bättre. Kanske de kan prata om det senare. Blicken glider ner på sig själv, innan den for upp mot Zihaos mörka ögon igen. "Jag hann inte ens bli klar tyvärr, men tack." Jo, kostymen han skulle ha haft över hade han helt glömt bort, då han sprungit bort från sovsalen med detsamma. "Du ser otrolig ut, mig ska du inte vara avundsjuk på." Dock känner Joshua sig så mycket bättre, nu när kroppen blivit mycket friskare och vikten gått upp. Det är lättare att vara glad, på det sättet.

”Tacka Jayden, det är hans förtjänst att jag ens fick på mig klädnaden”, skrattade Zihao och placerade några fingrar under Joshuas haka. Med ett blekt leende böjde han en aning på huvudet och pressade försiktigt läpparna mot sextonåringens. Han insåg att någonting inte riktigt stod rätt till, men den diskussionen fick vänta tills efter dansen. Började han tjata om det nu skulle hela stämningen bli förstörd, och då de gått och väntat på balen i flera veckor, ville han inte göra mos av den sagolika stunden. ”Men du ser ändå bättre ut. Betydligt bättre”, mumlade han envist. ”Och jag som trodde att det inte kunde bli bättre nu när du blivit mer hälsosam.”

"Då är jag väldigt tacksam för honom," erkänner Joshua roat, den äldre ser löjligt bra ut, precis som alltid. Läpparna kittlas i kontakt med den andres.. så mycket bättre, så mycket bekvämare. Kanske det är dumt att hålla på det som hänt, men han får berätta det senare. Försiktigt besvarar sextonåringen den varma kyssen. Hur klyschigt det än må låta, så sjunker han in i en tyst dvala, där alla människor runt omkring är icke existerande. För i hans ögon är det bara Zihao som spelar någon roll i denna stund. "Jag håller inte med dig Zihao.." viskar han med ett svagt litet leende strykandes över läpparna.

Att valsa omkring med händerna på den yngres höfter var otroligt upplivande, och trots att Zihao såg ungefär ut som ett lik för tillfället, var han rent utsagt lycklig. Han visste att hälsan skulle börja svikta förr eller senare, att kroppen skulle streta emot. Förvisso syntes det inte jättemycket, men kollade man riktigt noga kunde man urskilja mörka påsar under ögonen och att hyn blivit blekare än den varit innan. Nu när fullmånen var så pass nära var det synligare än vanligt.
”Nej, jag vet”, försäkrade sjuttonåringen och lämnade en liten puss på Joshuas panna. ”Det är inte precis så att jag håller med dig heller, men det vet du redan”, sade han sedan och frustade till. Nej, när det kom till sådant så höll de väldigt sällan med varandra verkade det som.