När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Fai såg på Xenia och nickade "tack och jag lovar att din mor kommer klara sig. hon är otroligt stark" sa Fai och tog emot chokladen

Xenia nickade och log svagt. Hon hoppades på att det Fai sa var sant, men hon visste eller snarare hoppades på att mamma skulle klara sig och leva lyckligt.

Fai undrade om han kunde få Voldemort att ändra sig. Han kanske skulle besöka honom och tala om för honom hur det egentligen låg till. Men Fai sköt undan tanken för Voldemort skulle säkert ändå inte lyssna på honom

Xenia stirrade in i elden, hon hatade att sitta overksam. Det fick henne att tänka tankar hon inte ville tänka. Eller göra saker hon inte ville göra. Hon håller krampaktigt tag i muggen, tills händerna vitnar..

Fai ser på Xenia och sen hur hennes händer vitar
"Xenia" sa han mjukt och tog muggen från henne och tog hennes händer "det är okej älskling" sa han lågt, han visste att det inte var okej men han ville försöka lugna henne

"Nej, det är inte okej." säger hon sammanbitet. Det hade aldrig vart okej, och allra minst nu, hon hatade sig själv, hon hatade sina minnen och hon ville helst bara dö. Även om det nu inte hjälpte eftersom att hon redan var död.

Fai såg på henne "jag vet, men jag försöker bara göra dig glad" sa han lågt och höll om henne, Fai visste inte vad han skulle göra men han ville trösta Xenia och lösa hennes problem

"Mmm, och det är snällt av dig." sa hon milt och skuffade bort de obehagliga tankarna långt bak i medvetandet. Hon kröp in i hans omfamning och kramade om honom. "Jag älskar dig, vet du om hur mycket jag älskar dig." sa hon lågt till honom.

Fai såg på Xenia och höll om henne "Ja det vet jag, för jag älskar dig lika mycket" sa han leende "jag är glad att du är här emd mig för annars hade jag inte klarat det" sa han

Hon log och tryckte sig mot honom, medan hon gav honom en långdragen kyss. Hon log spjuveraktigt mot honom och satte sig gränsle över honom och fortsatte kyssen. Nu hade hon något helt annat i tankarna.