Sjunde året på Hogwarts

Jag hörde vad Susan sagt och jag böjde sorgset på huvudet och var inte hungrig längre, jag såg sorgset på Susan. Jag hoppade ner från bänken och såg på de andra och la huvudet på sned innan jag lämnade matsalen med några snabba språng och stannade nere vid stranden. Jag la mig ner och la tassarna över huvudet. Varför kunde min far inte låta bli att döda folk? Det är i såna här stunder som jag hatar att vara hans dotter

Vi såg hur Cara lämnade matsalen.
Hade hon hört vad Susan hade sagt?
Draco reste sig men jag hejdade honom.
- Ibland är det lättare att tala tjejer emellan gå upp till tornet så möter vi er sen, sa jag bestämt.
Draco nickade underlägset och satte sig ner.
Hade jag tänkt på det, så var det ganska kul att han bara lydde mig.
Men det gjorde jag inte.
Jag gick ut på skolgården såg Cara vid stranden, förvandlade mig till en varg och la mig mid hennes sida.
Och väntade på att hon skulle säga något, jag ville inte pressa henne.
Bara att hon skulle veta att jag var där.

Jag lutade huvudet mot Laura och suckade
"jag hatar att vara hans dotter... Jag hatar alla blickar jag får när han gör något... Varför var jag tvungen att bli hans dotter?" frågade jag henne försiktigt

- Jag förstår det Cara, men alla hatar inte dej när han gör något.
Och jag har ingen anning om varför du var tvungen att vara hans dotter.
Kanske för att du var den enda som klarade av det, jag vet inte om jag hade gjort det,
och sen så tror jag att det hade varit värre om du inte hade funnits han hade nog varit ännu värre.
Du stoppar ju honom ibland och han gör säkert inte vissa saker för att han vet att du inte skulle gilla det,
sa jag tröstande och slickade på henne lite.

Jag log mot henne
"du har väll rätt som vanligt. Och ja nån måste väll ha uppdraget" suckade jag "jag vet inte om det skulle stoppa honom bara för att jag inte gillar det. Han har ju gjort massa saker jag inte gillar. Och jag antar att man lär sig leva med det"
Jag såg ut över sjön och log lite
"tack Laura du är en riktig vän. Jag undrar hur det kommer bli i det kommande kriget?"

Jag log mot Cara.
- Jag har alltid rätt, jag är King Arthur och jag är din konung, sa jag glatt men blev sedan alvarlig.
- Nej, jag sa inte att det skulle stoppa honom eller så men du har ju säkert stoppat honom i något villket alltid är bra, sa jag med ett leende.
- Och du är min med Cara, sa jag med ett leende.
- Och kriget, jag önskar att det aldrig skulle komma.
Även om jag ska delta i det, så vill jag inte göra det mot er, sa jag med en suck och blickade sorgset ut över sjön.

"jag är Merlin och jag kan fortfarande förvandla dig och dina riddare till paddor o då blir ni paddorna runt runda bordet" skrattade jag "ja jag stoppar ju honom från att skada er och det är ju bra" log jag
Jag följde Lauras blick ut mot sjön
"jag förstår dig. Jag kommer inte kunna slås mot er eller min far. Och jag kommer ju inte kunna skydda alla. Jag hatar det. Jag vill inte se någon dö" sa jag sorgset och la huvudet i sanden

- För mig är det nästan tvärt om, jag vill se din far död, Bella och resten av dödsätarna, ja utom Draco, Viole och du.
Men jag vill inte att du ska vara ledsen om han är död, eller att ni ska råka illa ut bara för de "goda" vinner.

- Och Cara du måste slåss på din fars sida, du kan inte slåss med oss lika lite som Draco och Viole kan, sa jag med en suck.

"jag blir ledsen i vilket fall som helst. Folk som jag gillar kommer dö hur jag en gör" sa jag sorgset och jag såg på vargen bredvid mig
"men jag kan ju inte slås på min fars sida bara för att han är min far. Jag kan ju inte slås mot er!"
Jag suckade och allt kändes så hopplöst

- Jag sa inte att du skulle slåss mot oss, du ska bara slåss vid din fars sida.
Sen kan du ju välja själv om du vill kasta förbannelser eller förhäxningar, på oss, sa jag med ett leende.
- Jag tycker synd om er, för mig står det fritt jag kan välja vilken sida jag vill.
Men det kan inte ni, sa jag med en suck.
- Fast frågan är om din far verkligen skulle vilja ha med mig som dödsätare?
Inte för att jag vill det, men det skulle vara intressant att veta, sa jag fundersamt med ögonen långt bort i fjärran.