The cold in our bodies [PRS]

Kvinnan såg på henne och rynkade pannan.
"Jag är hennes rådgivare..." Sa kvinnan och snart kom det en brits gjord i guld och hade en brits i vackert utsirat guld, klädd i mjukt tyg. Kvinnan lyfte upp Alice och såg på dem som bar.
"Källan nu." Sa hon och vände sig om mot Olivia.
"Vem tjänar ni?" Frågade kvinnan igen

Olivia hann inte med att kvinnan skulle lyfta upp Alice. Men hon hindrade henne inte. Var bara lättad över att Alice verkade få den hjälp hon behövde. "Jag är en tjänare. Jag tjänar greve Ivan.", svarade hon vant, men det högg till i magen. Hon hade ju smitit från sin tjänst. Det här var något ovanligt och nytt. Hon tryckte undan tanken på vad det skulle innebära om hon någonsin mötte Ivan igen.
"Vad tänker ni göra med henne?", frågade Olivia istället.

"En MAN?!" Kvinnan vände sig om och hon såg på henne och såg sedan på Alice som bars i väg.
"Kommer ni att återvända till denna man så kan jag inte säga något. Har hennes höghet berättat om alternativerna?" Frågade hon och Lottie tog nu till orda.
"Ja det har hon. 1 Vi bryter bandet med våran manliga herre och stannar här får samma märken som er. 2 Vi återvänder till våran herre men vi måste få samma markering på tungan för att inte sprida era hemligheter vidare. 3 Vi bryter bandet och får märkena och får gå fritt i värden ännu en gång...." Lottie såg på Olivia.
"Eller 4... död." Sa hon och sänkte huvudet. Kvinnan nickade och verkade mjukna.
"Ni måste få märkerna på tungan om ni vill veta vad som kommer att hända. Det kommer svida, bränna som man dricker något mycket varmt men det är smärtfritt. Smärtan kommer om man försöker berätta någon av våra hemligheter utanför staden." Hon vände sig om mot staden. En praktful stad med vackra uråldriga byggnader stod framför dem.

Olivia tvekade för ett ögonblick och kastade en blick åt Lotties håll innan hon såg tillbaka på kvinnan. "Jag stannar här med Alice, om det är det ni menar. Jag lämnar henne inte.", sa hon med en beslutsam blick, trots att rösten inte bar hela vägen. Hon visste att hon var rädd för det nya, men den här rädslan var bra. Den här rädslan betydde att det var viktigt.
"Nå, tänker ni berätta vad ni tänker göra med henne? Och kan du inte berätta ditt namn? Jag heter Olivia och det här är Lottie.", fortsatte Olivia och nickade åt förklaringen om märkena och drycken.

"Då kommer vi klippa ert band med omvärlden. Ni kommer bli en del av denna stad." Kvinnan såg på henne och korsade armarna.
"Denna nyfikenhet är inget jag gillar unga dam." Hon skakade på huvudet men funderade.
"Men mitt namn är Winny. Det är nog ett namn som passar mig för stunden." Hon såg sedan över axeln.
"Hon måste helas innan ceremonin. Det är tur hon kom innan men hon har varit borta allt för länge så jag är osäker..."

"Där jag kommer ifrån har nyfikenhet varit min överlevnad.", svarade Olivia kyligt till svar och kastade en vass blick mot Winny. Hon tänkte inte låta sig bli att bli överkörd på det här sättet. Hon må vara på en okänd plats, men hon krävde respekt, särskilt när hon inte hade gjort något illa eller fel.
"Vad är det för ceremoni?", frågade Olivia och försökte låta mjukare på rösten. Hon lyckades.

Winny såg på henne och mjuknade även hon.
"Ni har frågor, ni kanske är även hungriga. Kom kom vi återvänder till palatset. Jag tror hennes höghet kommer att vilja ge er mat tills ni storknar. Men ni säger Alice.... Är det namnet hon valde?" Frågade hon och gick fram.
"Oroa er inte. Hon kommer bli bra från allt. Bara ni litar på oss." Sa hon och log ömt.

Olivia kände tröttheten skölja över henne. Hon hade undvikit att möta den. För att klara resan och vara stark för Alice.
När Winny nämnde mat blev hon påmind om hur hungrig hon egentligen var. "Jo..", mumlade hon överraskat och sänkte axlarna. "Alice.. ja.. det är väl hennes namn?" Olivia såg osäkert på Winny, till Lottie, till Alice och tillbaka på Winny igen. "Vi har väl inget annat val än att lita på er. Jag litar på Alice."

Winny log och började gå mot en stor stenbyggnad i vitt och utsmyckat med guld. Kvinnan såg över axeln på Lottie och sedan Olivia.
"Det är inte hennes namn egentligen. Men för lätthetets skull så säger vi Alice. Blir lättare för era tungor." Sa hon ömt och log.

"Är det inte?" Olivia slängde en osäker blick mot Alice som bars iväg. Hon gick efter dom andra. "Okej.. men vad heter hon egentligen då?", frågade Olivia nyfiket och passade på att se sig omkring när de fortsatte efter Winny. Det var en vacker plats. Och här fanns så mycket liv.
Det hade verkat som att de varit mitt i en skog, där inget annat än träd fanns.. men så plötsligt så fanns det mer där.