prs yehet & kkaebsong

Joshua höjer ögonen mot den äldre från sitt block, som vid det här laget börjat bli alldeles fylld. Jo, nu nät han ser Zihao undrar han hur han tänkt innan. Sextonåringen slänger sig över dem andres hals och begraver ansiktet hos hans nacke.
"Vill du att vi dricker någon annanstans?" Frågar gryffindoreleven utan att släppa sjuttonåringen.

”Men herregud, jag var borta i vadå? Max tjugo minuter”, utbrast Zihao med ett skratt och slingrade armarna runt Joshua. Hade sextonåringen verkligen saknat honom så pass mycket att han inte verkade förmögen att släppa slytherineleven? Även om det kanske var aningen fånigt, så kände han definitivt igen sig. Och han klagade absolut inte. Den andres närhet tackade han aldrig nej till. ”Om du ändå inte har några planer på att plugga, ser jag ingen mening med att stanna här. Då kan vi lika gärna gå tillbaka till sovsalen.”

Det var inte så att Joshua inte klarar av att vara borta från den äldre utan att sakna honom, de båda behöver egentid. Det är snarare så att det är tankarna han haft tidigare, om att vara lika naiv som alltid, som får honom att inte vilja släppa taget.
"Jag behöver plugga mer.." mumlar gryffindoreleven och släpper motvilligt taget om Zihao. "Iallafall så att det här kapitlet blir klart."

När Joshua drog sig tillbaka, putade Zihao missnöjt med läpparna. Självfallet insåg han stt den andre var tvungen att plugga, men just i den stunden skrek sjuttonåringens kropp efter sextonåringens närhet. Det gjorde den ju i och för sig alltid så det var inte någonting nytt.
”Mhm, men när du är klar då?” Undrade han och lutade lite på huvudet med ögonen fästa på den yngre, ovilliga att släppa taget. ”Ska vi gå ner till sjön? Eller försöka bryta oss in i prefekternas badrum?”

Joshua nickar lätt och fortsätter med kapitlet, där det bara är lite kvar. Att sluta studera och umgås med Zihao istället låter mycket mer frestande.
"Prefekternas badrum låter fint." Svarar han med ett litet leende, jo dit har han alltid velat gå. Även om sextonåringen själv snart ska bli prefekt, vill han inte vänta. När han sedan upprepat alla anteckningar för sig själv och läst igenom dem ytterligare några gånger, stänger han boken. "Okej."

”Så vad blir det? Sjön eller badrummet? Jag tänker bada i vilket fall”, sade han och lade en arm om Joshuas axlar. ”Vattnet inne i badrummet är säkert betydligt varmare och Andrew har talat om att det finns badskum.” Andrew hade blivit prefekt redan under Zihaos femte år. På den tiden ville den jämnårige inte ens ha titeln. Sådant kunde ju resultera i att man blev uppmärksammad och det var, i Andrews ögon, väldigt farligt. ”Jag röstar helt klart på rosa bubblor och varmt vatten.”

Sextonåringen nickar lätt och drar till sig sina böcker.
"Då tar vi badrummet." Svarar Joshua och ställer sig upp, jo under fämte året blev han erbjuden titeln av McGonagall, men då han varit såpass sjuk som han var tackade han nej. Och nu är han i samma ställe, fantastiskt. Att Andrew också blivit förfrågad som prefekt förvånar honom inte ett dugg.

*spolar ölölö*
~~~~~~~~~~~

Det var en kylig dag i mitten av december och snön låg tjock över skolans marker. Zihao hade för några veckor sedan fått tillåtelse att återvända till sovsalen, där han nu stod och försökte få på sig festklädnaden. Det var praktiskt taget omöjligt, plus att han inte hade någonstans för svansen att ta vägen. Klippte han hål i byxorna skulle modern definitivt inte bli glad. Klädnaden var nämligen sprillans ny, precis som allt annat i familjen Xies hushåll. Alla, förutom sjuttonåringen själv, hade ett sinne för kläder och vad som var snyggt samt fult. Yaosu var speciellt duktig på stil och mode. Kanske eftersom han jobbade som modell för flådiga mugglar märken som Burberry och Gucci.

”Behöver du hjälp eller?” Frågade Jayden som satt och betraktade Zihao från sin säng. ”Du ser superfånig ut.” Den jämnårige eleven kom upp på fötter och ställde sig framför sin svarthårige kamrat, som på något sätt lyckats trassla in sig i sin egen slips. ”Såhär”, började den blonde och fixade till röran som sjuttonåringen ställt till med. ”Jag måste fixa till ditt hår också, det ser för jävligt ut”, fortsatte han med en suck och strök några gånger över slipsen som nu var prydligt knuten.

Blicken vilar upp i taket, som i väntan på att någonting ska hända. Regnet blandat med snön piskar utanför, det är som musik i sextonåringens öron. Efter en lång dusch och upp fräschande ligger Joshua där i sängen med Mimmi liggandes på magen. Terminen har gått så snabbt, nysatt titel som prefekt och en hel del problem med ätandet. Plus massvis med studier. Det är vad terminen innehållit, och det är en hel del bättre än vad Joshua själv trott. Förutom att hans bästa vän behandlat honom rätt kyligt under månaderna.
"Ska du bara ligga där eller börja göra dig i ordning Joshua?" frågar Julian som kommer ut från badrummet. Juste, balen.

Joshua ställer sig upp från sängen och tassar fram till klädnaden hans mor skickat till honom. Den ligger upphängd på galgar, ny struken och ren. De högljudda tvillingarna rör sig ut ur rummet, skrattar och har sig. De sista orden är dränkta av Jordans skratt, men det verkar som att de har någonting att göra innan dansen börjar. Kanske det är att reta Ron över hans.. speciella balklädnad.

Jayden plockade fram en borste som han försiktigt lirkade genom Zihaos toviga hår. Trots Joshuas hjälp med håret verkade det aldrig bli riktigt bra, troligen pågrund av hans pälsproblem.
”Så, hur är det mellan dig och Joshua?” Undrade den andre slytherineleven och slängde hårborsten på en av sängarna när han kände sig nöjd. Istället för att kamma genom rufset med borsten, lät han händerna ränna genom fågelboet, drog tester med hår åt olika håll tills allting låg perfekt på sjuttonåringens huvud.
”Jodå, det går bra”, mumlade Zihao och kände förstrött på huvudet. ”Vi ska ju gå tillsammans på balen.”

De två vännerna fortsatte att lågmält samtala med varandra en liten stund, för att sedan röra sig ut från sovsalen. Jayden smög in en arm runt Zihaos midja och halvt hoppade fram bredvid den andre, upphetsad.
”Vem ska du gå med egentligen?” Undrade den svarthårige med ett höjt ögonbryn.
”Ingen, går solo”, förklarade kamraten och ryckte på axlarna. ”Men det spelar ingen roll, Anthony och Andrew ska också gå själva”, fortsatte han sedan när de passerade ut genom hålet i väggen och vidare upp för trapporna, som låg strax intill.