De utvalda

Eletha skrattar men stelnar sedan till, "Nej......jag skulle, men då förlorade du minnet och allt det där." sa hon nervöst och såg på honom med oro.

Ethan var lika orolig han men strök henne över kinden. "Det är nog okej..." Sa han och strök henne lätt över magen.

"Men tänk om.....tänk om jag blir gravid, får barn." sa hon oroligt och såg på honom, hon ville inte. Eller hon ville, men hon ville inte att barnet skulle leva deras liv.

Ethan suckade till. Han skulle nog vilja ha barn...Och Elethas barn skulle bli underbara nog. "Om vi bodde här skulle det vara underbart....men inte som vi lever nu". Han kramadr om henne och önskade att de bara kundr leva i skogen.

Eletha nickade och log lite, "Nej, inte som vi lever, men om vi hade levat fritt. Men vi har din och min familj, annars kunde vi det." sa Eletha och suckade.

Ethan suckade. Ju mer han tänkte på det, ju mer ville han ha barn. Han fick plötsligt dn vanvettig ide. "Kan vi inte ta med oss dem då?" frågade han med hes röst.

"Vilka?" sa Eletha först förvirrat och sedan, "Tror du de vill det då? Lämna sina trygga hem till ett liv de inte vet om?" sa Eletha tvivlande, men hoppandes.

"Om det var det som krävdes då tror jag nog det". Ethan kysste henne. "Jag skulle så gärna vilja ha barn...." Suckade han. "Dina barn skulle vara de sötaste i världem".

Eletha tvivlade, "Mina har ett världshus, men vi kanske kan bo där i närheten så jag kan besöka dem då och då, särlingarna bor ju här i skogarna." sa hon fundersamt, "Våra barm, jag är inte själv i det hela." log hon mot honom.

"Ja, och så kan min bo med oss". Det lät underbart. Han lpg sedan stort. "Men du bät på dem, om det ens blir något".