Skriva av sig-tråden

Ska åka till Örebro imorgon för att lämna arbetsprover till en grym konstskola där och är så jävla jävla jävla orolig att jag inte kommer in där. Trots att min mentor på Stockholms konstskola (som även jobbat i örebro) säger att jag utan tvekan kommer göra det, vilket egentligen bara gör mig mer orolig för mitt lilla paranoiaspöke i huvudet hela tiden säger att folk lurar mig och sabbar för mig och jag tänker att hon kanske bara säger det för att vara snäll eller för att jag ska.... jag vet inte.... Har slitit som fan med dessa prover och eftersom jag inte lär komma in på konstfack har jag börjat planera hösten utifrån att jag skulle flytta till örebro. Om det blir så att jag inte kommer in och det är som spöket säger så kommer jag trilla ihop i bitar igen känner jag... orkar inte något sådant nederlag nu efter allt jävla slit.

Yea..... baby, I'm the worrying kind
/ångest

Plugg-ångest deluxe. Hur kommer det sig att jag alltid hamnar i den här situationen, trots att jag säger åt mig själv gång på gång att börja i tid? Men yay, har tio sidor att skriva tills imorgon kl 12 (mitt på dan = har mindre än ett dygn på mig). Plus så måste jag ju läsa det jag ska skriva om, vilket säkert blir några hundra sidor. Stressad, jag? Va, nej, förstår inte vad du menar??

Hahahahha, I'm so screwed! Nej, jag måste klara det. Fan, vill ju ha min examen till sommaren, har inte råd att dra på mig fler rester nu! I'm gonna make it, even if I have to take an all-nighter! (I'm not gonna make it...)

Ska avliva Semlan på torsdag. Alltså fyfan orkar inte.

På senaste tiden har jag mått för dåligt för att orka vara inloggad på olika ställen... Känns som att jag sviker mina vänner. Jag vill vara social, men orken har som sagt inte ens existerat..

Panikattacker. Skolan. Ångest.
Tänker fortfarande på hur det var då jag var yngre och gick i typ ettan tvåan då jag blev mobbad.
Och när jag väl försöker prata om alla mina problem känns det som om jag lägger mina problem i deras händer eller så känner jag mig irriterande för de får jämt och ständigt lyssna på mina problem jag har i mitt liv just nu, om att jag te.x mår dåligt vilket jag inte vill och har även ganska svårt att prata med en kurator eller psykolog för jag vill inte att mina föräldrar ska veta om att jag mår dåligt.
Det här låter även väldigt klyschigt att säga att man fått sitt hjärta krossat, men det har jag, igår.
Känns som om någon har rivit ut det, stampat på den och fått det att gå i miljontals bitar och nu sitter jag och plockar upp alla skärvor som han lämnade efter sig.

Å andra sidan mår jag väl helt fint.
Tack om ens någon tog sin tid och läste det här, men kände att jag behövde skriva av mig och då såg jag den här tråden.

Lyckan när man inser att inlämningen inte stänger kl 12 som man trodde, utan kl 17... Hahaha... åh. Känns som en enorm tyngd precis lyfts från mina axlar, för det fanns inte en chans i världen att jag skulle hinna till 12. Men nu har jag kanske en chans att lyckas! Jag inte sluta skratta av lycka!

Sjuk! BLÄ!

Är det någon som vet när nästa säsong
av Orange Is The New Black kommer ut?!?
(desperat)

12 juni i USA!!!!

Det sket sig ändå. Blir inte klar med den här uppgiften. Jag verkar ha förlorat all förmåga att plugga och bli klar i tid. Fan.

Fanfanfan, som det ser ut nu kommer jag inte ta min examen i vår. Men jag vill inte hoppa av, vill inte ge upp. Varför ska det vara så svårt?