The cold in our bodies [PRS]

De hade ridit i timmar. Stannat bara en gång för att sträcka på sig och äta lite frukt Lottie hade med sig. Men Alice kände inte igen sig, hur skulle hon? Men något sa henne att de var nära. Hon saktade in och hoppade av hästen.
"Vi måste leda hästarna sista vägen. Det blir inte bra om vi fortsätter." Hon såg på Lottie som hoppade ner.
"Men är det en by här?" Frågade hon och såg på kartan hon dragit fram. Rynkade på pannan och skakade på huvudet.

Olivia hoppade också av sin häst och gick fram till Alice och Lottie. Det lättade stämningen något av att det ljusnade ute, nu kunde de iallafall se vad de hade omkring sig och inte famla sig fram i mörkret. Olivia kunde inte läsa en karta, så hon stod bara bredvid och tittade på den med en tom blick. "Känner du igen dig? Finns det något kännetecken vi kan leta efter?", frågade hon och såg upp på Alice.

Alice tog hästens tyglar och började leda in hästen.
"Nej faktiskt inte. Så fort vi är i staden så kan jag berätta. men det är... Komplicerat." Sa hon och såg på henne och log.
"Men jag känner det. Mina märken är varma, det är ett bra tecken denna gång." Hon såg rakt fram och började att gå.
"Vi kan egentligen lämna våra hästar här men.... Det behövs kanske inne i stan."
Lottie komm efter och såg på henne.
"men är det en stad eller by? Du byter hela tiden...." Sa hon och såg sig om. Alice såg över axeln och tvekade.
"Det är svårt att säga...." Hon funderade en stund och nickade sedan.
"Skulle nog mer säga det är en stad. "

"Det ska bli spännande att se staden.", stämde Olivia in som kom efter på fötterna med hästens tyglar i sin hand. "Men jag kan inte låta bli att se att du är bekymrad över något, Alice. Vad är det?", frågade hon och letade med en orolig blick efter svar från sin vän.

Alice skakade på huvudet och suckade.
"Det är inget. Det är bara något som..." Hon ryckte på axlarna och stannade upp. De var långt in i skogen nu och hon log stort.
"Vi är här." Viskade hon och såg över axeln.
"Men det är inget här..." Sa Lottie och såg upp. Mådde Alice bra? Hon såg på Olivia med en oroad blick.

Olivia såg sig omkring i skogen. Den var en vacker syn. Hon gillade träden och hur solens strålar träffade marken och gav växterna omkring de ett välkomnande sken. Nästan intill magiskt ljus, tyckte hon tyst för sig själv.
"Här?", ekade Olivia och rynkade pannan en aning. Hon höll med Lottie och bytte en blick med henne. "Är du säker?", frågade Olivia tillslut och såg förvirrad ut.

Alice nickade och såg på dem och suckade.
"Jag önskar att jag hade mina smycken. Då skulle det vara så mycket enklare att mana fram staden. Men svimmar jag så har jag försökt."
Hon sjönk ner på knä och knäppte händerna och började viska på ett annat språk. En vind började susa och greppade tag om hennes hår, men hon slutade inte.
När hon slutade så blev det som en blixt av ljus. Bländade både hästarna och Lottie. När hon öppnade ögonen flämtade hon till. Framför dem var det en port i gyllene matrial och Alice reste sig upp på ostadiga ben.
"kommer ni med?" Viskade hon och pekade. En strimma blod rann från hennes mungipa.
"Vi måste skynda oss in."

Olivia visste inte vad hon skulle tro. Först Alices beteende som verkade bekräfta att något var tokigt till. Men vänskapen till henne vägde tyngre, och hon valde att lita på henne.
Bara ljudet från blixten fick henne att studsa till och ljuset kittlade hennes blick så att hon fick blinka många gånger. Den här dörren.. hade Alice frammanat den? Hur? En blandad känsla av skräck och förtjusning fyllde Olivia. "Ja..", flämtade hon osäkert, men följde sedan med stadiga ben efter.

Alice pressade upp dörrarna och klev in. Man kunde höra skratt, röster lite längre bort och en kvinna skrek till.
"Ers höghet?!" Sedan blev det liv och snart fanns det kanske 10 kvinnor runt om dem och verkade hålla henne uppe.
"Hämta britsen, hennes höghet kan knappt stå! Hon har varit borta för länge och behöver vård omedelbart!" Det var en kvinna i 30 års åldern som pratade medan hon höll Alice om axlarna. Verkade undersöka henne och såg upp.
"och vilka är ni? " Sa hon med lite för hård röst och Alice såg på Kvinnan.
"De är mina vänner. Jag litar på dem och det borde ni göra. De gjorde allt för att jag skulle kunna komma hit i dag. Jag ville komma redan förra veckan:" Hon såg trött ut och slöt ögonen.
"Kommer ni orka ikväll? Ni är så skör."

Olivia visste inte vad hon skulle vänta sig på andra sidan av den där dörren. Men för ögonblicket var det en stad. Ljudet av rösterna, ljuden av staden. Här fanns liv. Men som på ett trollslag var de omringade, eller rättare sagt, Alice var det. "Vem är ni?" Olivia glömde genast bort att hon var rädd, utan gick direkt till försvar av Alice och ställde sig vid hennes sida. Men det framgick ganska snabbt att det var någon som Alice kände sedan tidigare. "Låt oss hjälpa till.", sa hon då istället när hon märkte att den lilla kraft Alice verkade ha kvar skenade iväg. Hon gick för att stötta upp Alice.