Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon sjönk ner och satte händerna mot öronen och började att gråta tyst.
"Låt mig vara. Du ljuger!"

Cun log.
"Jag går till mig. Ifall det är något så kom bara." Han log mjukt. Han lämnade sedan världshuset ochgick hemåt.

Zydar flinade bara och iakttog Kiliah. Han hade kommit åt henne. Hon var snart tillräckligt sårbar för att nå henne, tänkte han och masserade sina händer för att fästa blicken på Sammi igen. "Låt mig hålla honom, lätta på bördan..", Zydar sträckte sig efter Sammi för att plocka upp honom.

"Javisst, Cun. Det gör vi.", sa John och nickade. John vinkade till de andra att följa med. Sedan gick de därifrån till skeppet.

"Nej ge mig honom!" Hon for upp och sträckte sig efter honom och tårarna rann ner.
"Snälla ge mig honom."

Tom hade kommit efter och såg på John.
"Haft det bra?" Frågade han med ett leende.

Zydar gick fram ett steg åt Kiliah håll för att räcka över Sammi till Kiliah igen. "Här. Han är inte redo än." Zydar backade igen.
"Har du inte märkt att ingen kommit för att hämta dig?"

"Ja, Tom. Vi har haft det bra. Hur går det på skeppet?" John såg sig om för att se att skeppet hade blivit omhändertaget. Skeppet var ju trots allt hans allt.
Ethan gick före ner på skeppet för att se efter Kiliah, men han kom snabbt tillbaka för att utbrista att Kiliah och Sammi fattades. "John! Kiliah och Sammi är försvunna!"

Hon tog honom och höll honom till sig och drog sig undan.
"De kan inte ta sig hit lika snabbt som du gjorde." Hon vaggade Sammi och svalde hårt Hon tog sig upp på skakia ben och började se sig om i grottan och såg sedan en hög med hö. Försiktigt sjönk hon ner och lade sig och slöt ögonen.

Tom hajade ill.
"Borta vart kan de gått då?" Han såg på John.
"Har du sett henne?"

Zydar skrattade. "Javisst. Du tänker klokt, Kiliah. Du är smart."
Zydar knäppte händerna bakom sin rygg och såg ner i vattnet för att möta sin spegelbild. "Vi blir inte ensamma länge till.", mumlade han och mötte sin egen blick i vattnet.

"Hon låg kvar då jag gick till värdshuset. Och hon hade Sammi med sig. Hon kan inte gått härifrån. Hon var alldeles för trött." Ethan flämtade och såg från Tom till John. "Kapten, vi måste fråga Cun, tänk om spöket kommit tillbaka? För att hämta både Kiliah och Sammi?" Ethan svalde för att hålla tillbaka gråten.
"Dåså, vi ger oss av till Cun. Han hjälper oss."
John drog på sig sina vapen för att sedan kliva av skeppet och sätta stegen åt Cuns hem.

Kiliah hörde Zydars röst och öppnade ögonen.
"Så de hatar mig verkligen? Varför sålde de mig inte vidare?" Viskade hon och såg in i Sammis ögon.
"Skulle de sälja av mig och ta Sammi ifrån mig?"
hon satte sig upp med röda kinder.
"Säg sanningen!"

"Åh, men Kiliah. Jag talar bara sanning."
Zydar vände sig mot henne och log mot henne så att de gulnade tänderna syntes.
"De kan inte sälja dig, du är alldeles för inblandad hos de, de känner dig alltför väl. Och din make.. Han skulle vända sig mot John, det förstår du väl?" Zydar skrattade kort och blickade mot barnet i Kiliahs grepp. "Låt honom inte växa upp i en lögn, Kiliah. Gör det rätta. Gå med mig."

"Cun!", ropade John och knackade på dörren till hans hem. Han upptäckte hunden igen som verkade fungera som en slags vakhund. "Cun, vi behöver din hjälp. Kiliah och Sammi fattas. Vi tror det är Zydar som är i farten igen!"
John tryckte ner handtaget och öppnade dörren för att kliva in i hans hall.

Hon såg upp i hans ögon och såg sedan bort.
"Så varför tog du mig inte då när du tog Sammi först?" Hon såg på honom och vaggade sin son som började gråta.
"Såja." Viskade hon mjukt.

cun hostade till är John kom in i huset och han såg på honom.
"Öppna inte min dörr sådär. Jag hatar det." Han reste sig.
"Varför skulle han ta henne? Vi lämnade tillbaka smycket."

"Jag ska erkänna..", började han och vände sig tillbaka mot vattnet igen för att se ner i det. "..Jag trodde att jag skulle klara det. Jag trodde att han räckte, men Sammi.. han är inte fullständig utan sin moder. Det vill säga..", han vred på huvudet för att se på Kiliah. "..Du." Zydar skrattade kort. "Trösta din son, han vet inte vad han gråter för."

"Förlåt, Cun, men det är inte för ingenting. Vi är oroliga för Kiliah och Sammi." John flämtade och torkade bort svett från pannan med baksidan av sin hand. "Han kanske har kommit för något mer än ett smycke. Kiliah och Sammi är väl mer värda än ett smycke?"