prs yehet & kkaebsong

Chockat, men överlyckligt ser Joshua på den äldre eleven med ett brett leende över läpparna.
"Se där! Med rätt motivation så, visste att du kom ihåg det." påpekar han stolt och låter handen glida upp mot Zihaos nacke. "Du kan få massvis med kyssar." försäkrar den sextonåriga gryffindoreleven och drar honom närmre sig så att läpparna pressas mot varandra.

”Med rätt motivation så menar du dig själv”, konstaterade Zihao och kände sig otroligt stolt över sig själv. Nu visste han åtminstone vad som krävdes för att han skulle få in någonting i skallen - en Joshua Lewis som mutar en med kyssar. Det var väldigt bra att veta inför framtiden. ”Jag älskar dig eller wo ai ni”, viskade han och smekte försiktigt med sina egna läppar över den andres. ”Väldigt, väldigt mycket. Faktiskt så mycket att jag knappt förstår dt själv.”

"Eller så var det ditt undermedvetna som verkligen ville ha varmchoklad, något ut av de två." påpekar Joshua skämtsamt och stryker försiktigt tummen över den andres kind, kanske det blir lite lättare för Zihao att studera nu. När han istället kan anteckna på kinesiska, dock måste han bara få ut de orden till engelska. Ögonlocken öppnas när sextonåringen hör den äldres ord, och ett leende smyger upp över hans läppar. "Wo ai ni.." försöker gryffindoreleven, som inte har någon aning om han uttalat det rätt.

”Hm, jag är ganska säker på att det är du som motiverar mitt undermedvetna”, sade Zihao och skrattade till lite när Joshua försökte sig på att säga något på mandarin. Han lade sin hand över den andres och slöt ögonlocken med ett snett leende på läpparna. ”Det där var faktiskt förvånansvärt bra, men om du ska lära dig mandarin så ska du inte ha mig som lärare, min dialekt är skitskum”, förklarade han och öppnade ett ögonlock för att betrakta gryffindoreleven. ”Nej vet du vad? Nu vill jag ha varmchoklad.”

Ögonen granskar det lugna ansiktsuttrycket framför honom, känner hur värmen stiger när Zihao skrattar mjukt.
"Men jag känner ingen annan som kan mandarin." påpekar Joshua och gnager sig i läppen med pannan mot den andres. "Fixar du det själv?"

Motvilligt lutade Zihao sig tillbaka. Men innan han reste sig upp, lämnade han en liten puss på Joshuas panna.
”Om du verkligen vill lära dig så kan du be Weimin eller Yaosu. Deras mandarin är fläckfri och inte alls lika hård och konstig som min”, förklarade sjuttonåringen och kom slutligen upp på fötter. ”Och jag kan för övrigt faktiskt fixa chokladen själv, kommer tillbaka alldeles strax.” Han log uppmuntrande mot den andre och gjorde tummen upp, innan han försvann runt hörnet på en bokhylla.

Joshua ruskar på huvudet åt den andres ord, känner hur värmen än en gång försvinner allt mer när Zihao lutar sig tillbaka och ställer sig upp.
"Nej, det blir inte likadant. Jag vill lära mig av dig." påpekar sextonåringen, som vet att det kanske inte är det bästa valet. Men att bli lärd av den andres bröder? Just nu har gryffindoreleven ingen närmre kontakt med någon av dem, vilket gör det till ett stort nej. Blicken följer efter sjuttonringen som går ut ur biblioteket, och kroppen sjunker ner i stolen. Huvudet faller ner mot bordet. Joshua vet inte vad han håller på med, när han tänker tillbaka på kvällen som de gjort slut hade han försökt övertala sig själv att inte vara så naiv. Första dagen i skolan hade han lovat sig själv att endast fokusera på studierna och glömma Zihao. Har han gått i samma spår? Är det naivt att tro att det kommer att funka igen? Joshua ruskar bestämt på huvudet för sig själv, han älskar den sjuttonåriga slytherineleven, att bara släppa taget sådär är i princip omöjligt. Det är helt klart värt en andra chans, intalar han sig själv.

I princip hela vägen ut genom biblioteket, tassade Zihao försiktigt på tårna. Som med mycket annat, var han extremt rädd för madam Pince och hennes hätska humör. Han hade blivit jagad av den kvinnan fler gånger än han kunde räkna. Flera av dessa gånger hade hon slängt böcker efter honom - därav anledningen till att smög ut från hennes revir. När han väl lämnat biblioteket, andades sjuttonåringen ut, drog fundersamt händerna genom håret några gånger samtidigt som han lät benen bära honom ner mot källaren och köket. Det kanske kunde vara en rolig grej att lära Joshua lite mandarin, även om dialekten var helt åt helvete. Men just det kanske inte spelade någon större roll när allt kom omkring. Zihao vände upp blicken från trappstegen när han nådde fram till entréhallen. Innan han fortsatte ner mot skolans nedre våningar, kikade han snabbt in i den stora salen som var betydligt mer livad än innan. De flesta hade troligen redan ätit färdigt vid det laget, men trots det var den betydligt mer fylld med elever än innan.

Medan Zihao letar efter varm choklad, tvingar Joshua sig själv upp från bordet och drar till sig sina egna böcker. Varje ledig stund behöver han lägga på studierna om han ska hålla topp betygen i varje ämne uppe. Vilket han definitivt tänker göra. Sextonåringen tar sin fjäderpenna i handen och skriver ner anteckningar medan ögonen följer texterna i böckerna.

Efter många om och men, hade Zihao slutligen lyckats få tag på två, rykande heta, muggar med varmchoklad. Han banade försiktigt väg tillbaka upp för trapporna, noga med att inte spilla den varma drycken över någon av kanterna. Som tur var, hade han balans och muskelkontroll som hette duga. Det var troligen den enda anledningen till att keramiken inte låg krossad över golvet. Husalferna hade nog inte blivit speciellt glada om han slog sönder Dumbledores koppar, även om sjuttonåringen med största sannolikhet hade kunnat reparera dem med hjälp av trollstaven.

När han nådde fram till biblioteket stack han in huvudet genom dörröppningen och sökte med blicken efter madam Pince. Zihao konstaterade snabbt att hon måste damma av några böcker någonstans längre in i salen och smet därför in bland bokhyllorna, extra försiktig med sina rörelser. Spillde han choklad på någon av häxans älskade böcker skulle han inte få se morgondagen.
”Alltså jag blir typ paranoid över att ha dricka härinne”, mumlade han och slog sig mer bredvid Joshua. ”Hon kommer mörda oss om vi spiller.”