De utvalda

Eletha skakade på huvudet och de satte av, nu hemåt, mot slottet. "Jo, hans barn. Lorden var medveten om vad han gjorde, men det förstördes för hans fru och barn." sa hon lågt och stirrade mellan Moriers öron som om hon skulle finna lugn där.

Ethan nickade sakta. "Han visste...och eftersom han var så lugn så klarar de nog sig". Han hoppades de skulle klara sig.
De fortsatte rida och Ethan var fångad i sina tankar för tillfälldt.

"Hoppas det." sa Eletha och sedan red de enbart vidare, länge i timmar, ingen av dem var särskilt pratsamma.

Ethan var glad över att det var över, och att han sluppit göra det. Men han ville inte att Eleha skulle må dåligt.
Tillslut var det riktigt mörkt, så mörkt att han knappt dåg två metet framför sig.

Eletha märkte inte ens att det mörknat försen Morier gnäggade till och hon vaknade upp från sina tankar. Hon såg om på Ethan, "Vi borde slå läger." sa hon med en tonlös stämma och började söka efter en plats i lä, hon hittade en liten skogsdunge, den fick duga.

Ethan nickade sakta och sorgset, hon lät så tom....Han hoppade av och sadlade av Elpir och gjorde sedan en brasa.
"Du ville att jag skulle prata med dig, det går inte bra om du är slutem i dig själv också" sa han ocj satte sig ner. Han sträckte ut sina armar så hon kunde krypa ner vid honom.

Eletha nickade och sadlade av Morier, "Jag vet, förlåt, jag försöker." sa hon och kröp ner vid honom i hans famn och såg in i brasan. "Vet bara inte vad jag skall säga." fortsätter hon.

Ethan kramade om henne. "Bara säg något" sa han mjukt. "Prata om vad som helst". Han kysste hennes kind med frusna och kalla läppar.

Hon skakade på huvudet, hon visste inte vad hon skulle säga. "Jag skulle vilja bo på en bondgård med dig, och göra allt själv tillsammans." sa hon lågt.

Ethan nickade sakta. "Det skulle vara fint, som en familj, Tristan får vara vårat barn" skrattade han men kom sedan på en sak. "Tog du örterna sist.....?". Det hade varit för några dagar sedan.