Bree Tanners andra liv med mig och glina2

"Bree... Din mormor är inte här..."
Sa jag med tung betoning på ordet mormor.

"Tyst!" Väste jag argt åt Diego igen.
Ja, det är jag sa mormor i mitt huvud.

Jag kände mig lite sårad. Varför skulle jag vara tyst...?

" Jag älskar dig! " viskade jag och min röst lät lite svajig.
Jag älskar dig med, mitt gullunge.
Jag kände hur kärlek svallade omkring mig.
Jag måste iväg nu. Jag vill bara säga en sak tills jag försvinner. Umgås inte med mannen vid din sida. Han är falsk.

"Bree!"
Viskade jag.

Mormors medvetande försvann.
Var Diego falsk?
Kunde han vara det?
Jag såg på Diego och ställde mig upp.Sedan vände jag på klacken och sprang.

"Bree!"
Skrek jag och sprang efter henne. Plötsligt försvann hon in i mörkret långt borta.

Jag sprang till Cullens hus.
Fast det visste ju inte Diego eftersom jag sprang en omväg.
Rösterna i mitt huvud var inte borta.

Jag tänkte att hon skulle komma tillbaka och att det inte var någon idé att leta nu. Så jag gick till vår stuga och in i Bonnies rum där hon fortfarande sov djupt. Jag satte mig i en fåtölj.
Varför hade hon sprungit iväg från mig? Tänkte jag oroligt.

Alice kom när hon hörde mig.