Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna skrattade. Ja, visst var hon ett mattegeni. Eller inte.
"Ja, vi kan gå. Om ni klarar det förstås", sade hon och vände sig mot Finnick och Cato. Båda nickade, men Johanna tvekade fortfarande när det gällde Finnick. Men bestämde sig för att låta honom bestämma själv.
"Ska vi följa järnvägen eller gå in i skogen?", frågade hon dem alla tre.

"Vi kan ju ta det lugnt, vi har ju all tid i värden." sa Thalia som förstod vad Johanna tänkte på om Finnick och utbytte en menande blick med henne.
Sedan såg hon efter järnvägen och in i skogen, "Hittar du?" frågade hon Johanna, "För järnvägen är enklast och hitta, men en skog är ju ändå en skog." sa Thalia som om det förklarade allt, vilket det också gjorde, naturmänniska som hon var. Men å andra sidan hade de Cato med, klarade han av en skog? Han kunde ju inte klättra i träd, inte för att han behövde det men ändå.

Johanna nickade. "Men vi skulle behöva vapen ifall vi går in i skogen. Här finns inga skogar som det är frid och fröjd i", sade hon och ryckte på axlarna. För här fanns lite allt möjligt sen den första revolutionen. Målbålsgetingar såklart men också muterade djur som skulle slita dig i stycken om du inte kunde göra motstånd.

"Visst, finns det något i tåget?" sa Cato, vilket Thalia betvivlade. Inte någon mer än dem hade vart där ty tåget hade gått på automatik, och varför skulle några vilja beväpna dem? De ansågs i alla fall Thalia och Johanna som mentalt ostabila och helst hade de säkert vilja låst in dem.

Johanna skakade på huvudet. "Jag tror inte det. Vi är inte de som någon vettig människa skulle lämna vapen hos", sade hon, "men vi får väl kolla". Cato nickade och de gick tillbaka emot tåget.

"Inte precis." höll Thalia med, de kunde både hantera vapen och ingen ansågs väl vara fullt frisk? Nej, de hade goda skäl till det även om de fyra här visste orsaken till varför de betedde sig som de gjorde.
Att komma in i tåget var bara ett problem i sig, men genom att sparka och använda stenar fick de upp dörrar.

Det var egentligen bara ett slöseri av energi, enligt Johanna. För hon hade inte värst stora hopp om att hitta ens ett vapen. De slog upp dörrar, flyttade på onödiga möbler, letade igenom skåp och kollade efter gömda förråd. Och trots att de inte hittade något så fortsatte dem att leta igenom rum efter rum.

De kom till det sista rummet utan en enda tillstymmelse till vapen, men vattenflaskor och mat hittade de i alla fall, verkade vara ett slags nödförråd och med plåster med. "Det är bättre än inget, men vi får ta och följa efter järnvägen, eller vad tror ni?" säger Thalia till dem.

Johanna nickar. "Och vi går inte själva in i skogen, förstått?" säger hon sedan. Hon ville ha levande vänner, inte döda. De plockade på sig vattenflaskor och mat, för det skulle de behöva för att inte se ut som benrangel när de kom fram till distrikt 7.

"Ja, kommendör Mason." säger Thalia som hon lärt sig som soldat men orden kommer nätt och jämt ut innan hon tystnar tvärt. Innan kriget då alla levde, då Thresh var i livet, då Clem, ja alla de andra var i livet. Hon packade sin väska som de andra och snart var de utanför tåget igen.