prs yehet & kkaebsong

Joshua måste medge att han mer än gärna vill stanna där, med den andres läppar mot sina egna. Men då kommer definitivt koncentrations förmågan som alltid brukar vara såpass hög sjunkas till noll. Motvilligt drar han sig ifrån den äldre och skakar lite på huvudet.
"Nu läs en gång till, sen kan du fixa varmchoklad."

Missnöjd, stirrade Zihao ännu en gång ner på anteckningarna. Det var väl lika bra att få det gjort, så kunde han både få en till kyss och varmchoklad på köpet. Sakta men säkert läste han igenom raderna med tecken för sig själv, försökte banka in orden i huvudet, även om det var på gränsen till omöjligt.
”Okej, nu vill jag ha en till kyss”, krävde sjuttonåringen och pekade på sina läppar, när han läst färdigt. ”Eller kanske två om du går med på det”, fortsatte han oskyldigt.

Med aningen höjda ögonbryn ser Joshua misstänksamt på den äldre, nej han måste fokusera sig ännu mer.
"Vi gör så här, försök att läsa en gång till, utan anteckningarna." börjar sextonåringen med ett svagt litet leende, han vill bara kyssa Zihao igen. "Så kan du få hur många kyssar du vill, innan vi påbörjar nästa stycke."

”Du vet att det där är utpressning va?” Påpekade Zihao och sköt anteckningarna åt sidan. Med ett finurligt leende på läpparna betraktade han Joshua. ”Wo ai ni”, sade han kort vilade huvudet i sina kupade händer. ”Vad du vet så kunde det där ha varit en förkortning av mina anteckningar, så jag tycker att du borde ge mig en kyss nu.” Orden han precis yttrat var självfallet inte alls någon förkortning av det han skrivit ner, utan tre ord han sagt många gånger innan till den yngre. Jag älskar dig. Det behövde ju dock inte Joshua veta, han borde redan ha koll på att Zihao älskade honom extremt mycket.

"Zihao," gnäller Joshua och sträcker på sina armar. "Utpressning är något helt annat, vad jag gör är att ge dig belöning." rättar sextonåringen och pekar lätt på pappret framför dem. "Det är för ditt egna bästa som du ska läsa vet du, jag gör det inte för att djävlas med dig."

Zihao slängde armarna om Joshua när sextonåringen började gnälla på honom.
”Men jag kan inte, kommer typ knappt ihåg den flesta meningen”, knotade han och gömde ansiktet i den andres axel. ”Jag är helt enkelt urusel när det kommer till sånt här, det är nog bara att acceptera”, mumlade han sedan och satte tänderna i Joshuas skinn. Han gnagde missnöjt i tyget på tröjan tills de vassa tänderna sjönk igenom materialet och vidare ner till huden.

"Du är inte urusel, men med den inställningen kommer du inte komma någon vart. Det gick ju super med kinesiska anteckningar, eller hur?" påpekar Joshua med ett litet leende, jo han är jätteglad att Zihao kan lära sig lite mer på kinesiska. "Kanske jag borde ha några engelska lektioner med dig?" sextonåringen kan inte hindra sig själv från att pipa till när den äldre sätter tänderna i hand hud och låter handen snudda vid huden. "Du vet, nu kommer antagligen jag också förlora koncentrationen."

”Jo, jag vet”, muttrade Zihao och fortsatte upp mot sextonåringens nacke med tänderna. ”Och det är faktiskt ditt fel att du är så nedrans oemotståndlig”, påpekade han därefter, skyllde ifrån sig utan dess like. Men det var sant. I sjuttonåringens ögon var den andre verkligen helt omöjlig att stå emot, vilket var en bra sak. En lite mindre positiv aspekt var väl att dragningen till den andre verkade bli starkare och starkare för varje dag som passerade. Det som kanske inte var speciellt bra med det var att det inte verkade finnas någon gräns för hur pass stark den kunde bli.

Med en liten grimas tar Joshua tag i den andres händer och för dem bort från sig alldeles motvilligt. Nej, de måste kunna studera i minst en halvtimma utan att börja hålla på med varandra.
"Läs det en gång till, så kan vi fixa varmchoklad sen. Och en kyss eller två." envisas sextonåringen som känner hur värmen försvinner en aning när Zihaos händer flyttas från honom.

Utan att ens slänga så mycket som en blick på anteckningarna, började sjuttonåringen rabbla upp det som stod på pappret. Längtan efter Joshuas läppar och närhet hade tydligen gjort honom så pass desperat att hans undermedvetna började hjälpa honom på traven. När han sagt det sista ordet tystnade han tvärt och spärrade upp ögonen en aning.
”Ha! Jag är ett geni”, utbrast Zihao som nästintill hoppade uppochner på stolen. ”Nu vill jag ha en kyss, så kan jag lämna dig ifred under tiden jag fixar chokladen.”