ORS

Jag får syn på Pling och Maxwell. VAR det inte Jake där ute? Eller är det jag som har blivit galen?

Maxwell skrattar.
- Det är lungt Pling, vi håller ut! Säger han.
- Tack Maxi! Ler jag uppriktigt. Vi kommer in till sällskapsrummet.

Jag känner hur svetten porlar, snart känns det lugnt igen. Men med all ilska känns jag sprickfull, och utan kännslan är jag helt tom... Det finns inget mellanting. Jag kurar ihop mig och börjar gråta. Dummadummadumma liv! Och Johns papper, jag måste skriva ett nytt brev till mamma!

(Tänkte det )
Jag sitter kvar i soffan. Då plötsligt kommer Eric gående.
"Varför kysste du Dan?", frågar han kallt.
Jag ser förvånat upp.
"Va?"
"Varför kysste du Dan?" upprepar han ännu kallare.
Jag stönar. "Jag kysste inte honom. Han kysste mig."
"Det ska vi tro på?"
"Jag tvingar er inte, men om ni vill tro på sanningen borde ni tro på det."
"Men bry er inte, lägg er inte i", lägger jag trött till.
Han himlar med ögonen och går upp till sovsalen.

Jag kommer in i sällskapsrummet, där sitter Jake och ser sur ut.
"Hej Jake, hej Kimberly, hej Sydney", Kimberly nickar kort och springer sedan upp till sovsalen. Jag vänder mot mig Jake. "Får jag prata med dig?" säger jag nervöst. Han nickar.
Jag sätter mig i soffan.
"Är det något mellan dig och Pling?" undrar jag.
"Vad fan behöver du veta om det?".
Jag rycker på axlarna. "Ingenting, egentligen. Men bara så du vet, Carla kommer inte bli glad".
"Vem bryr sig?!" fräser han irriterat. "Jag gör som jag vill. Problemet med dig Jolanda, är att du är så jävla tyst och du bryr dig för mycket om vad andra tycker" han kollar argt på mig. Men sedan mjuknar hans ansiktsyttryck. "Visa lite Slytherin" säger han och blinkar.

Jag ser mig om.
- Var är Brian?

Jag känner hur smärtan i mig släpper och jag blir tom. Min kropp krymper ihop och jag ligger flåsandes på marken. Vad är egentligen bättre? Exploderande full eller helt tom?

"Pling!", ropar jag vinkar häftigt med armarna. "Kom hit, snälla!"

Jag ser Cornelia. Maxi fattar och börjar hjälpa mig dit.

Jag sitter kvar i soffan och tänker. Han har rätt, jag ÄR för tyst och anpassar mig för mycket efter andra. Men är det fel? Det är ju...jag. Men ibland kanske man måste ändra på sig för att saker och ting ska bli bättre.