Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna somnar. Det var som om tåget just idag hade en lugnande effekt på henne. Hon fick sova relativt länge också innan mardrömmarna slog sig in i hennes dåvarande drömmar. Antagligen så skrek hon. Det hade inte varit någon överraskning.

Både Thalia och Finnick reagerar som på automatik, som de alltid gjort och alltid kommer att göra om de hörde det. De satte sig vid henne och höll båda lugnade arm om henne och mumlade sakta nått lugnande.

Johanna tackade dem. För att de lugnat ner henne. Men hon hade precis tänkt lägga sig ner igen då något gick fel. På mindre än en sekund så hade tåget åkt av rälsen och kraschat rakt in i något. Vad det än var så var det tillräckligt för att tåget skulle välta några sekunder efter det och få Johanna att ligga nere på väggen. Och turligt nog, så var sängen fastskruvad i golvet, så att de inte fick den över sig.

Ett skri av förskräckelse undkommer Thalias läppar, men hon slungas runt och otroligt nog kom hon på rätt sida med, på alla fyra och skrapade sig inte ens. Vad hade hänt? Tåget herregud, hade alla klarat sig?

Det första Johanna gör, efter att ha sett att Finnick och Thalia mår bra, är att ropa efter Cato. För att höra om han är oskadd. Lyckligtvis hörde hon ett "jag mår bra" ifrån någon del av tåget. Då började hon leta sig igenom tåget för att hitta en dörr som man kunde öppna.

Thalia och Finnickkk hjälps åt att sparka upp en kupédörr för att få ut Cato till dem och sedan hjälper de Johanna. Snart hittar de den, men igenbommad, eller ja förstörd så även denna måste de med våld få upp.

Johanna tryckte och tryckte emot dörren, men den ville inte ge med sig. Det var då Finnick hjälpte henne de äntligen fick upp dörren och kunde hoppa ut till friheten. Turligt nog var det bara augusti än så länge, så det var inte kallt ute. Men frågan var snarare om de skulle stanna och vänta på att ett tåg från Huvudstaden skulle komma och hjälpa dem, eller om de bara skulle gå därifrån. För det var inte ens säkert att de skulle höra talas om detta och faktiskt skicka hjälp.

Thalia och Cato hoppar ut efter dem och Thalia andas ut att äntligen vara ute i naturen, ute i friheten. Hela hon som ända tills nu vart på spänn slappnar av och det lättar om hjärtat. "Vad ska vi göra? Är det långt till 7a?" frågade Thalia då hon helst ville gå dit.

Johanna ryckte på axlarna och såg sig omkring. Hon hade bara åkt förbi här tidigare, aldrig gått här ute.
"Hur länge åkte vi tåg? Ungefär 9 timmar va? Alltså 3 timmar kvar hade det varit med hastigheten 300 kilometer i timmen. Så... bara 90 mil till sjuan på ett ungefär", muttrade Johanna. Kunde de inte kraschat en timmes gångavstånd från sjuan?

"Wow, vilket mattegeni." var det Cato fick ur sig och Thalia log lätt och nickade. "Jag vet inte hur det är med er? Men jag känner för att gå, och inte vänta på hjälp som kanske inte kommer." sa hon och såg på dem.