Skriva av sig-tråden

Jag vet inte hur jag ska klara fysikstudenten.
Jag har provet om tre dagar, jag kan typ inte något och har haft ångest på grund av det de här senaste veckorna.
Jag har inte lust att sitta i sex timmar i en sal och vara rädd att jag får ångest (vilket jag troligen kommer att få, plus att det går hand i hand med tårar. Inte så diskret alltså.)
Varför kan man inte avbryta ett fucking prov? Varför kan inte ångest vara en tillräckligt bra orsak till att inte skriva det?
Jag vet inte vad jag ska göra...

Den enda som kan bota min ångest nu är kaffe, men jag har varit vaken jag vet inte hur länge, trodde jag skulle somna förut vid 22 typ, men jag sov bara några timmar och sen var ångesten för hög att kunna sova på, så jag måste dricka kaffe och då kommer jag ändå inte kunna sova ;c

Just nu känner jag mig otroligt nedstämd på grund av att min bästis och jag har glidit ifrån varandra jättemycket.
I EN MÅNAD var hon bara med en tjej (som för övrigt är rätt elak mot mig) och i förra veckan var denna tjejen borta i Österrike och åkte skidor. Så då var min kompis med mig istället och vi hade jättekul tillsammans.
Men nu kom tjejen hem igen och min kompis har börjat ignorera mig igen. Hon lyssnar inte ens när jag pratar!
ARGGH!!

Tycker faktiskt att det kan vara en tillräcklig anledning. Vet inte riktigt hur det fungerar in Finland, men jag valde att inte skriva ett nationellt prov i Matte 4 efter att jag kvällen innan fått en panikångestatack (dock så var provet inte direkt relaterat till det) och mitt liv var allmänt upp och ner. Dock kan det ju bli lite jobbigt att ta igen det - men jag skrev istället provet året därpå. Givetvis hade jag inte saker och ting i lika färskt minne då, men jag var ändå bättre rustad mentalt.

Orolig. Orolig. Orolig.

önskar jag kunde hjälpa dig. säga att allt blir bra.
sanningen är att jag inte vet ett jävla skit.
hoppas dom kan ta hand om dig och hjälpa dig där du är.
och att du står fast vid ditt beslut.
...

Är så trött på att vara ett andrahandsval. Har en vän som jag står väldigt nära, men nu har det börjat kännas som att jag bara är hennes andrahandsval när hon och M bråkar eller om B inte är där. Hon pratar jämt om hur mycket alla andra betyder för henne och finns för henne och så, men aldrig om hur jag finns för henne, hur jag lyssnar på henne, hur jag försöker stötta henne och hjälpa henne, men det känns som när allt är löst med de andra så skiter hon fullständigt i mig och min existens.

Vänskapstänkande bara.

Det känns som att alla har så många fantastiska vänner, eller åtminstone en, som de verkligen älskar över allt annat. Jag har också vänner, men ingen som bor nära som jag är en sådan som betyder jättemycket för mig. Jag skulle väl kunna få ett starkare band till dem men jag är så jävla kräsen... Den finns en person som både jag och hon förra året kände att vi skulle kunna bli riktigt bra vänner. Men nu har hon en riktigt bästa vän som hon skriver om överallt. Visst, det ska väl inte hindra mig från att försöka vara med henne mer men där kommer min lillasyster in i bilden. Eftersom att min lillasyster och kompisen som jag tycker om då också är kompisar och jämngamla så har min lillasyster liksom förbjudit mig att vara med kompisen. Det var i alla fall så för typ ett år sedan och jag vill verkligen inte att det ska hända igen.
Jag är så frustrerad... Typ alla har någon men inte jag. Och när jag väl har det så är det någon som bor så himla långt bort så att vi inte kan ses. Eller som denna gången, att min lillasyster hindrar det.