prs yehet & kkaebsong

"Läs det för dig själv," säger Joshua, som inte kan ett endaste ord mandarin. Att försöka tyda vad det är den andre säger på ett språk han inte kan, är nästintill omöjligt. "Jag menar, du ska bara få in informationen i huvudet. Översättningen kan vi jobba med senare. Men jag kan läsa en gång till."

”Vill du att jag ska läsa högt ändå eller?” Frågade sjuttonåringen osäkert och läste tyst igenom stycket med text han fått ner på pergamentet. ”Du kommer ju inte direkt förstå någonting, plus att min dialekt är skum som fan”, mumlade han sedan och vände blicken mot Joshua. Han bet sig löst i läppen och lade ner pergamentet på bordet igen, lutade kinden mot handen. Koncentrationen började redan svikta. Allt han kunde tänka på var hur mycket han ville attackera sextonåringens läppar med sina egna.

Joshua låter kinden vila vid handflatan medan blicken vilar på den äldre. Koncentrationen verkar ha försvunnit en aning hos Zihao, men ge upp ska de inte göra.
"Läs det högt, det är lättare för dig själv att förstå då." påpekar han med en lätt nick."Det är inte för mig du ska läsa ju."

Zihao nickade kort för sig själv. Jo, det var nog mycket riktigt när allt kom omkring. Informationen skulle säkerligen sjunka in betydligt lättare om han hörde orden högt på det språk han kände till bäst. Sakta men säkert började han läsa upp anteckningarna högt. Till en början långsamt och tyst för att sedan tala med en ljudnivå högre samt mer fyllt med slang. Det måste ha låtit urfånigt för någon som inte kunde förstå ett ord av vad som egentligen sades.
”Okej, klar”, avslutade han när allt var uppläst, och vände ögonen mot Joshua. ”Nu då?”

Med ett leende på läpparna nickar Joshua lätt mot anteckningsblocket.
"Läs det igen, tills du kan sammanfatta utan att kolla i blocket." Svarar sextonåringen, kanske det är en jobbig taktik, men det behövs.

”Jag orkar inte”, gnällde Zihao och lutade ännu en gång pannan mot det svala bordet. Han kvävde en gäspning och dunkade huvudet löst i träet några gånger. Varför var han alltid tvungen stt tappa koncentrationen? ”Förlåt”, muttrade han och sneglade upp mot Joshua med trötta ögon. Sjuttonåringen var verkligen som ett litet barn - ett väldigt envist litet barn. Ännu värre blev det då han helt enkelt bestämt sig för att ge upp.

"Kom igen, en gång till." Uppmuntrar Joshua och försöker få upp Zihaos ansikte igen. "Du kan få en kyss för varje gång." Att muta den äldre kanske inte är det bästa alternativet, men det är en början.

Zihao slöt ögonen i några sekunder innan han samlade sig själv och rätade på ryggen återigen. Med den mest otydbara stämman någonsin, läste han igenom anteckningarna igen. När han var färdig fäste han blicken på Joshua.
”Så, nu vill jag ha en kyss”, konstaterade sjuttonåringen och putade med läpparna. ”Och en kopp med varmchoklad”, tillade han och log slugt. ”Blir du arg om jag springer ner och fixar det? Kan göra en åt dig också om du vill.”

"Hmh... läs en gång till och jag låter dig gå och fixa varmchoklad." bestämmer Joshua, sträng måste han vara även om Zihao inte vill det. I slutändan håller det längst. "Men ett löfte är ett löfte." Han sträcker lite på sig och låter händerna glida upp mot sjuttonåringens kind innan han pressar sina läppar mot den andres.

”Bra, hade du brutit just det löftet hade jag faktiskt blivit arg”, mumlade Zihao och besvarade nöjt kyssen. Istället för att dra sig undan höll han sig kvar, kupade händerna runt Joshuas ansikte och lät läpparna fortsätta stryka över den andres. Även om sextonåringen säkert skulle dra sig undan var det åtminstone värt ett försök, då han själv absolut inte villa avbryta det lilla mötet deras läppar sinsemellan. Fortsatte de någon längre tid skulle väl däremot en viss madam Pince komma och slå på dem med en tjock gammal bok.