PRS(Dragon Fantasy)

Ina nickade, "Går det bra då? Det är en hel del att sköta eller hur?" frågar hon.

"Okej." sa Ian och började lära, sakta men säkert enkla grepp som hon skulle kunna ta.

(Söt :3)

Stefan nickade. "Det går, om det blir för mycket får jag ta hjälp". Han log lite sedan. "Men nu är det lite och lättsamt!"

Selina började tafatt lära sig och försökte minnas alla grepp han lärde henne, och försökte utföra de så bra hon kunde. Hon hade stela rörelser men det gick.

Ina log halvt och såg ut genom fönstret.
"Jag trodde det inte var så mycket arbete sa hon."

"Du kan." sa Ian uppmuntrande och leende, egentligen var det självförtroende hon behövde inget annat.

"Det är mer arbete än man kan tro...Vi lorder lever inte bara livet som vissa tror..." mumlade Stefan och fortsatte sedan arbeta.

Selina kände sig osäker på om han menade det, hon kände sig usel på det här. Mest nog för att allt var helt ovant för henne.

"Ja, jag trodde att ni bara åt och levde livet, dansade, allt." mumlade ina och drog handen genom håret medan hon betraktade honom.

Ian tog hennes hand, "Kom här, så slutar vi." sa han mjukt och kysste hennes kind.
"Vi vilar lite." sa han och drog ner henne i skuggan bakom ett träd.

Stefan skrockade lågt, dock lite sorgset. Alla trodde det om dem, att de bara var högfärdiga och inte hade ögonen för annat än pengar och rikedomar.

Selina blev lite gladare då de slutade och följde med ner på marken. Hon var missnöjd med sig själv, visserligen var det första gången men då det inte var hennes område var det inte lätt.
Tyst kysste hon honom mjukt och lutade sig mot trädet.

Ina såg på honom.
"Jag tror det är för ni sällan gör något för folket, så att de ser......" sa hon och såg tveksamt på honom.

"Du var jättebra." log Ian och tog hennes hand. Hon var så fin, som porslin att någon ville göra henne ont var för honom otroligt.

Stefans ansikte mörknade lite. Han tyckte att de gjorde saker för folket hela tiden, men inget verkade någonsin duga. Han suckade djupt och fortsatte fortfarande arbeta.

Selina log svagt men skakade lätt på huvudet. "Nej jag var inte alls bra...". Hon kramade lätt till hans hand och lutade sig lite mer mot honom.

"Förlåt jag vet att du gör mycket. Men skillnaderna mellan fattig och rik är så stor." sa hon förklarande.
Hon log mjukt mot honom, hon ville inte ha honom arg.

"Jo, du är bra. Men du kommer bli bättre. Övning ger färdighet." sa han ömt och la sin arm om honom.

Stefan nickade bara sakta och såg ner i papperna. Han hade inte blivit så sur och vrång som han blivit mycket innan han träffade Ina, men han kunde fortfarande bli det. Han hade det efter sin far.

Selina la huvudet mot hans axel. "Tänk, vi ska gifta oss" mumlade hon och bytta ämne istället och studerade sin ring.