Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Det finaste av att Finnick verkligen ville få ut Thalia härifrån på grund av hennes rädsla var nog att han gick igenom den smärtan han antagligen kände just i detta ögonblicket för att få läkaren att tro att han mådde tillräckligt bra.

"Han borde inte göra det, han behöver inte." mumlar Thalia och ser mot sängarna och tar ett djupt andetag och kör naglarna i armen för att få något annat som smärtan att tänka på. Då hon vet att det känns enklare från sängen men gon måste ta sig dit och börjar gå.

"Men han gör det för han vill", sade Johanna och följde efter henne mot deras sängar. Hon ville åtminstone hålla lite koll på Thalia. Och med lite koll menade hon att vara max 5 meter bort ifrån henne. För om hon inte fanns här och skulle vara beredd på att rycka in för att göra henne lugn ifall hon fick panik igen.

Thalia tar sig över golvet och snabbt upp i sängen som om den kunde skydda henne. Hon andas tungt som om hon sprungit en lång sträcka och kryper ihop på sängen med ansiktet gömt för att skydda sig mot alla i rummet.

Exakt fem dagar senare så kom beskedet. Finnick hade återhämtat sig och var redo att åka hem. Det bestämdes att de skulle få gå till en läkare i sjuan efter några veckor för att se hur det gick för dem.
Det var en stor lättnad för Johanna. Hon hade knappt sovit och läkarna hade tvingat henne till att försöka övervinna sin rädsla för vatten. Några av dem visste hur Snow hade behandlat henne och Thalia.

Thalia var mer än tacksam för att få lämna allt bakom sig. Att höra dem plåga Johanna med rädslan för vatten, ja för det var hon ansåg vad de gjorde med henne. Det om något var jobbigt, hennes skrik om kvällarna. Inte för att hon själv gått lindrigt undan, många läkare runtom henne, hennes panikattacker, kunde de inte bara förstå att allt blev bättre om hon slapp dem?
Hon hade mer eller mindre rivit sönder sina armar för alla mardrömmar om det som hänt dem. Men nu, äntligen skulle hon slippa allt.

När hon steg på tåget den morgonen, var det med ett äkta leende på sina läppar. Johanna skulle tillbaka till sitt hem. Efter säkert 2 år skulle hon få återse de gröna skogarna och sitt hus och staden. Om det nu fanns kvar mycket utav det gamla hon minns. Det var vad hon var orolig för.
Johanna kunde dock för första gången sen de stigit in i Snows residens, slappna av helt igen. Ingen oro över att läkarna skulle ta med henne till sådan där terapi, ingen oro över att Thalia skulle få panik och ingen oro över att Finnick skulle få bestående men.

De gick alla fyra på tåget, filmades gjorde de och nya designade kläder hade de. Men Thalia brydde sig inte, hon skulle härifrån, de skulle härifrån, aldrig mer tillbaka. Då de kommit på tåget sätter de sig vid varandra i varsina fåtöljer. "Äntligen härifrån." mumlar Thalia då äntligen tåget startar.

Ungefär 12 timmar skulle det ta för henne att komma hem. Det mindes hon sen alla de färderna hon haft fram och tillbaka mellan sjuan och Huvudstaden. Hon sade till dem andra att hon tänkte sova, eftersom hon ändå inte hade hade fått någon riktig sömn på sjukhuset.

De andra nickar då de visste att Johannas sömn knappt varit något att prata om då hon var på sjukhuset även om det inte var det i vanliga fall heller. Egentligen borde väl Thalia också sova, men all paniken hon genomgått de senaste dagarna hade fått henne att ha hjärtat i halsgropen hela tiden. Hon kände sig lättskrämd och ville bara till ett lugnt ställe där inget skulle störa.