Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Jag är ledsen för att det har tagit så lång tid. Jag är dessutom inte särskilt nöjd med vad jag har skrivit men jag hoppas att ni inte blir allt för besvikna.


Två månader senare

Cassia Lestrange

William pratade tyst i en telefon. Inte ens jag som stod alldeles bredvid honom kunde höra vad han sa. Istället för att försöka lyssna på honom så tittade jag på gatan runt omkring mig. Vi stod på Oxford Street sent på kvällen. Det var inte fullmåne, William sa att det skulle få trolldomsministeriet att inte vara på sin vakt lika mycket. Vi hade en stor sportväska på marken mellan oss. Där låg min pilbåge och pilar. Knivarna hade jag redan innanför jackan. Jag tittade mig diskret omkring. Vart jag än tittade såg jag varulvar som stod ensamma eller i grupper. Alla såg ut som helt vanliga personer som tog en fika på en uteservering eller tittade i skyltfönster. Ingen kunde misstänka att det samlades en armé av varulvar.
”Har du glömt bort planen?” frågade William lågt och la ner telefonen i fickan.
”Nej, inte sen du frågade sist för två minuter sen.” mumlade jag irriterat men samtidigt kunde jag inte låta bli att le över hur nervös William var. Blicken som han gav mig visade tydligt att det inte var läge att skämta nu.
”Jag ska klättra upp på närmaste tak. Vänta tills striden börjar. Skjuta alla trollkarlar och häxor jag ser med min pilbåge. När pilarna är slut ansluter jag mig till er andra i striden.” sa jag för tionde gången. William nickade nöjt.
”Det startar om fem minuter. Det är dags för dig att hitta ett tak.” mumlade han och log sitt snede leende. Jag log nervöst tillbaka medan klumpen i magen blev större och större. Till skillnad från mig skulle William delta i anfallet från början i sin varulvsform.
”Lova mig att du inte blir skadad.” sa jag och kramade om honom hårt. Det kanske var sista gången jag såg honom.
”Jag lovar.” viskade han i mitt öra och höll om mig. Jag släppte honom sakta och backade undan. Jag skulle precis vända mig om och gå när han lutade sig framåt och kysste mig. När hans läppar släppte mina och han drog sig undan så kunde jag inte göra annat att stirra förvånat på honom.
”Förlåt, men jag vill inte dö idag utan att ha fått kysst dig innan.” sa han och lutade sig mot väggen igen som om inget hade hänt.
”Det gör inget.” sa jag dumt det lät. ”Jag menar bara, jag gillade det…” fortsatte jag.
”Du rodnar.” konstaterade han. Jag böjde mig ner och tog upp väskan från marken.
”Det gör jag inte alls.” försvarade jag mig. Jag började gå iväg men kunde inte låta bli att vända mig om och titta efter William flera gånger. Jag hade redan valt ut ett tak och på vägen tid mötte jag flera varulvar. De sa ingenting utan nickade bara snabbt till mig. När jag kom fram till huset vars tak jag skulle klättra upp på så lyckades jag hitta en stege nästan med en gång. Det var lite svårt att bära väskan och klättra samtidigt men efter en stund stod jag på taket. Jag tittade ut över London och jag insåg hur vackert det var. Jag kom till och med på mig själv med att hoppas att striden inte skulle kunna förstöra för mycket av staden. Ett ylande ekade ljudligt över den närmsta stadsdelen. Det var signalen, striden skulle börja.

Awww ♥ ♥

Heh, heja varulvar

Så gulligt!!!!!!!!!!!!!! AWESOME KAPITEL!

jättebra

AWESOME

Yaaay Super bra!!!!
Gryffindorable Har längtat super mycket!!!!

Superbra! Mera!

Tack så mycket
Åker till Kroatien på fredag men ska försöka skriva mer innan dess

Jättebra

Asgrymt. Läste igenom hela denna nu på tre timmar tror jag xd!
Från början tyckte jag att Draco var lik Tom Riddle (alltså mannen som Merope Gaunt var kär i, inte voldemort. ) liksom han lämnade tjejen som älskade honom för att hon var ynk och tom för att hon var häxa. Ah du förstår va

Den är asbra dock! Och jag vill verkligen ha ett sådant där möte där Draco drar Cassia till en lång faderlig kram och säger att han aldrig velat att hon skulle växa upp utan en far och att han inte haft en aning :<

/ Therese