Skriva av sig-tråden

Don't feel.. Don't feel.. Don't fucking feel..

Har mindre och mindre problem med att äta numera. Vet att det är bra.
Men nu har jag varit på semester och haft fem dagars träningsuppehåll och jag känner mig som en äckelfetlat blobb.
Jag tar inte riktigt ut det på mat numera. Jag äter.
Men jag känner mig inte stark, jag känner mig som ett stort jäkla misslyckande.

Vi är som artiga främlingar mot varandra. Varje gång vi träffas; samma ytliga, falska konversationer.. Vem som (i hennes släkt) har fått nytt jobb, vem som (i hennes släkt) har tapetserat vardagsrummet, vem som (i hennes släkt) ska åka utomlands.
Hennes släkt. Hennes barn. Hennes barnbarn. Hennes familj, hennes intressen, hennes liv..
Aldrig något intresse för oss. Aldrig ett spontant telefonsamtal. Aldrig några tecken som tyder på att jag är hans dotter.. aldrig några tecken på att han älskar mig. Bara tystnad.
..och tiden går. Jag ser hur han blir äldre, hur tiden målar djupa fåror i hans ansikte som blir allt blekare.


Pappa.



Se mig..

Jag vet inte vad jag ska göra??

Jag måste bort härifrån.. jag behöver en annan stad, en annan sorts miljö, en annan sorts människor. Helst till hösten redan. Men jag känner så stort ansvar här hemma.. Vet inte om jag kan lämna allt ><

Om han försvinner nu så är det mitt fel. Mitt fel. Jag mår så jävla dåligt...

Studentskrivningarna ger mig ångest igen.

Orkar inte ens skriva om hur jag mår. Vad finns det att skriva? Annat än att jag mår skit så vet jag inte. Allt som varit så himla bra under lovet, ända tills nu. Blir så otroligt trött på allt.

jag vet inte vad jag ska göra längre..