Skriva av sig-tråden

Jag avskyr att bråka med mamma. Jag kan inte säga vad jag tycker, jag får inte stanna hemma från helglägret och från att följa med ledsagaren till olika ställen. Jag blir tvingad till detta och min diagnos asperger är anledningen.
Hon försöker göra mitt liv bra, det är fint, men jag vill inte bli särbehandlad. Verkligen inte. Men jag måste göra det här för hennes skull. Jag får inte käfta emot. Jag får bara bita ihop.
Bland det värsta är när vi bråkar om saken. Skriker på varandra. Jag hör hur hon halvt gråter när hon pratar. Då blir jag som en robot. Mitt synfält blir vitt och konstigt, jag känner ingenting och jag vet inte hur jag ska reagera. Det känns som att alla tankar och kunskaper är som bortblåsta. Det är en ansträngning att kunna prata i det läget.

Det är så jobbigt. Jag har inte lust med allt det där.

Har en extrem deppig kväll...orkar verkligen inte....

Är så irriterad fick en påminnelse igår att hämtat ett rekommenderat brev. Jag hämtade ut brevet och ser att jag vunnit konsert biljetter. Men det visade sig att konserten var för 6 dagar sedan. De hade skickat brevet i god tid men jag fick aldrig någon avi för att hämta ut. Så jag visste inte om brevet förrän påminnelsen. Posten hade antagligen inte skickat avi eller slarvat bort den. Jag anmälde hos posten och efter lite mer än 12 timmar dagen efter så la de ner utredningen! Inte ens en ursäkt. Hade gått på konserten om jag hade fått biljetterna i tid.

Är så irriterad och ledsen

Jag har så ont i magen. Jag har så ont i magen! Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så trött. Så otroligt trött. Det känns inte som att jag någonsin kommer kunna bli glad igen... Detta kommer aldrig lösa sig. Aldrig bli bra. Och det är mitt fel. Fan ta mig!!!

Jag vill bara ha vänner, äkta vänner. Inte bara ytliga personer som jag bara talar med i skolan och som inte bryr sig ett skit om mig egentligen. Jag vill vara någons förstahandsval att ringa då det hänt något. Jag vill kunna ringa någon då det hänt något, vill veta att någon bryr sig. Jag vill känna att någon finns där om jag vill berätta mina tankar istället för att skriva ner dem i ett internetforum. Jag vill kunna vakna en lördagsmorgon och bara ringa en vän och hitta på något. På frågan "vad är det bästa som hänt dig?" vill jag kunna svara; mina vänner men tyvärr har jag ju knappt några. Alla är bara ytliga, det finns alltid någon annan som de väljer före mig. Jag är inte ens ett andrahandsval jag är typ det tionde valet. Om någon känner likadant, snälla uggla♥

Känner lika dant really, alltid gjort. Problemet för mig är att det nästan gått för långt o att jag nu blivit folkskygg :3 Jag har inga problem med internet.. är mer.. irl jag gömmer mig under stenar...

Jag är väl också lite halvt folkskygg, vågar knappt prata för att jag är så rädd för vad folk ska tycka om mig.

Okej :O mja, så känner inte jag. Jag bryr mig inte alls vad folk tycker om mig som jag möter ute...Jag mer utgår ifrån att alla i min omgivning (på offentliga platser) är totala idioter som antagligen vill mig illa..
jag berättar mkt mer än vad jag borde göra känner jag.


Tror det är många som känner att dom vill ha "riktiga" vänner. Problemet är att hitta någon man verkligen klickar med, som kan förstå en osv. på vännerfronten är det mest som du säger, ytliga kontakter. Har inte en enda vän i staden jag bor, de enda jag kan umgås med alls är 30 mil bort. Men man har vant sig.

Ingenting kan beskriva hur jag mår just nu.. Och jag kan inte försöka berätta här heller.