Skriva av sig-tråden

Vi lekte Svarta Madam inne på skoltoaletten i femman. Vi var ca 11 år och gjorde precis som "man skulle". Sa de där orden fem gånger till spegeln med lampan släckt. Precis när vi sagt de orden blixtrade det till i ena hörnet vid taket och både jag och min kompis som jag var inne med kunde svära att vi såg någon spöklik, grå, genomskinlig kvinna som satt på toaletten som om det var en stol och tittade på oss med ögon som svarta hål.

Jag använde aldrig den toaletten igen.

5 gånger!? vi har alltid sagt det 3 gånger.. jag trodde att det var 3 gånger! hahah, så det är därför som det aldrig har fungerat ;D

men fy, jag är alldeles för lättpåverkad för att göra sånt där. tycker att det är obehagligt bara att läsa om.. anden i glaset har vi gjort så många gånger när vi var små för att det var lite läskigt, men jag trodde aldrig på att det skulle kunna komma dit någon "kraft" eller vad man nu säger, på riktigt.

Jag vill inte ens tro på det för det skrämmer upp mig
Tur att det där inte hänt mig.

Jag gömde mig bakom några kompisar tvättmaskin när de lekte svarta madam, sen när dom sagt det tre gånger satte jag igång en ficklampa så att mitt ansikte lyste upp xD

Bortsett från blodet på pappret kändes det väldigt "spännande" när jag började läsa det.
Men nej... mot slutet kände jag bara NEJ. Vad obehagligt. Att det kallas för "game" eller lek gör det bara mer skrämmande. Att man kan dö av det... Jag vill inte ta risken att utsätta mig eller en vän för det ifall det visade sig att vara sant. Det lät dock som någonting som skulle kunna höra hemma i en spännande skräckberättelse... ifall det inte skulle tas som en kränkning av de som tror på religionen (jag är inte så insatt i "pagan" .

Vissa tror ju inte på det, varför ska de då ta det seriöst? En ateist väntar inte med sex till efter äktenskapet för att inte hamna i helvetet, till exempel.
Folk får tro precis vad de vill, men måste man verkligen se ner på eller idiotförklara personer som inte tror som en själv?
Låt bli att göra saker du tror är onda så händer inget, men snälla låt bli att se folk som sämre eller okunniga.

Jag har alltid kunnat se spöken så att tro på sånt där är inte direkt några problem för mig ^^; Även om jag inte direkt vill xD

Secchan SÄG INTE ATT DU KAN SE SPÖKEN! då kanske jag också ser dom snart.

Jag och mina kompisar gjorde också sånt när vi var yngre, och det är något jag aldrig kommer att göra igen. Just "The midnight game" har jag aldrig provat och jag kan inte uttala mig om det fungerar eller inte, men jag tänker verkligen inte prova bara för att se. Kanske är det inte sant..
..eller också är det just det.
Oavsett om man tror på sånt eller inte, så gör man nog verkligen bäst i att låta bli. Det finns så mycket annat man kan hitta på istället.

Näe, jag låter bli det jag också. För mig är det tillräckligt mycket spänning att bara läsa om det!

Jag tror att jag är stressad igen. Trots att jag inte känner själva känslan av stress. Jag känner mer hur de där små "fallen" kommer allt oftare. De är ungefär som att jag, ja, som att jag faller och känner mig jättedeprimerad i några sekunder. Jag mår inte så bra annars heller. Och alla saker som jag borde göra skjuts bara fram för att iPaden får all min uppmärksamhet. Och jag kan nästan inte låta bli att kolla på den i hopp om att någon har skrivit något fint till mig. Och jag bara märker hur jag är rädd för att testa nya saker, och rädd för om jag inte skulle lyckas.. Även om jag ofta stör mig på det "normala", med andra ord att jag inte gör någonting, så känns det så konstigt och stressande med nya saker.. Det är som om jag är rädd att jag skulle bli en helt ny person. Och det vill jag inte. Jag vill vara den jag är nu.. Men att ens förbättras hindras jag också från av rädsla, och jag vet inte hur jag kommer över det. Jag vet inte alls. Saker som kanske skulle funka låter också så ovant i mina öron..
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag måste lita på mig själv. Eller det gör jag redan, men jag måste låta mig själv göra mer. Men jag vågar inte.
Det snurrar bara runt i mitt huvud och jag har inte varit glad alls på hela dagen, trots att jag borde vara det.

Det börjar bli irriterande att alltid finnas där för henne när hon inte ens kan fråga hur jag mår. Ska jag behöva lyssna på allt jävla gnällande om hur jobbig hennes syster är? Hur drygt det är att vara hemma en vecka ibland? Mitt liv har rasat ihop totalt och jag har inte en enda jävla person att prata med. Jag bryr mig inte om att vara ensam, det fixar jag även om det inte är mitt mål. Jag vill ha henne som kompis, men då vill jag att hon ska visa att hon bryr sig om mig, inte bara att jag är någon gratispsykolog på jour. Jag vill ses som en riktig kompis, som man umgås med för att man vill ha just det sällskapet, inte för att det är den enda som finns tillgänglig när man känner sig lite ensam.
Mitt liv har rasat ihop helt nu och jag har ingen att prata med om det. Ingen alls.