PRS Lupple & Medi

Hon gav upp ett glädjeskratt och tappade lite popcorn på mattan men hon hade inte märkt det. Hon skrattade och såg sig om.
"Dorian?" Hon såg på honom och såg oroad ut.
"Vill du inte se filmen?" Hon torkade bort tårar som rann ner för hennes kinderr.
"Jag saknar din närhet."

Lathan som satt närmast Willow hade självfallet märkt och var nu mer fokuserad på allting runt dem men även filmen.
Dorian bet sig hårt i läppen och att hon så gärna ville vara nära var ju problematiskt för nära var lättare för honom farligare för henne. Och hon verkade inte riktigt förstå det.
Han studerade mattans mönster, räknade varje strå i mattan från det området han satt vid och försökte ta in tänderna.

"Jag tror Dorian kanske ska ta lite luft en stund." Sa Lathan menande och log mot Willow.
Och den idén var underbar, helt fantastisk men han kunde inte dra sig ifrån henne. Han kunde inte.
"Mm snart." Mumlade han sammanbitet.

Hon såg på honom och nickade.
"Dorian gå ut om du behöver. Du och jag kan se den här en annan gång." Hon log och log det busiga leendet igen.
"Sen vill jag se staden från dina ögon. När du vill och kan."

Dorian skrattade lågt. Han ville verkligen ta sig ut han kunde bara inte riktigt förmå sig.
" Mm jag ska." Sa han lika sammanbitet och skrattade lågt till.
" En dag." Sa han och kunde där och då resa sig och öppnade ett fönster och hoppade ut och började springa. Det tog ett tag innan han kunde stanna och satte sig då vid skogen och stirrade på stjärnorna.

"Hej då." hon log mot honom och såg senare på filmen och Maria såg på Lathan och log mjukt.
"Jag ska åka in till stan i morgon. Jag ska be Cedric fixa ett halsband." Hon log och pekade på Willow.

Lathan nickade sakta.
"Låter klokt." Sa han lugnt och fortsatte sedan att titta på filmen.
Han förstod att han behövde hitta ett sätt att hjälpa Dorian. Detta måste vara oerhört smärtsamt för honom. Och större delen av filmen satt han och funderade på vägar att hjälpa Dorian bryta detta men han kom upp med få lösningar.

Hon såg på Tristan när filmen var slut och flinade.
"Vad tyckte du?" Hon såg på honom och log sedan mot Lathan.

"Jag gillade den men jag tycker du ska sova igen. Jag ska göra iordning din choklad så får du sova sen." Tristan reste sig och blinkade mot honom.
"Kan ni köpa mer torkad lavendel åt mig när ni är inne imorgon?"

Dorian kom tillbaka någon timme senare och hoppade in genom fönstret och fann de alla sitta där.
Han satte sig i fönsterkarmen och log svagt mot Willow men sa inget utan lyssnade bara.
"Självfallet. Jag behöver resa iväg en stund. Se om jag kan finna en person." Sa han tyst och log svagt.

"Dorian." Hon snodde runt och reste sig och gick emot honom.
"Hej." Hon log mot honom och korset runt hennes hals blänkte.

Tristan smet ut och gick till köket, fixade ihop chokladen och kom sen ut och räckte över den.
"Tristans supersöta choklad till världens sötaste Willow."

"Hej." Sa han och flyttade sig lite längre bak ifrån henne när hon kom närmare. Hon hade korset vilket var ofantligt bra det fick honom att inte hoppa rakt på henne. Men samtidigt så litade han inte på sig själv. Hans behov, törst kändes så starkt att även om hela hon var ett kors så skulle han dricka av henne oavsett smärtan det orsakade honom.

Han såg på Tristan när han kom tillbaka och log angående chokladen. Det var som en rutin. En bra rutin.