prs yehet & kkaebsong

"Jag tänker att du inte direkt har en bra studieteknik." förklarar Joshua med ett svagt leende, jo, han hade nästan förväntat sig det. Efter att ha fått tag på alla böcker de kommer behöva under dagens studietid sätter han sig ner vid ett av borden, gömda av alla hyllor med böcker. "Om vi tillexempel pluggar en halvtimma utan några distraktioner, gör något annat ett tag, som att trycka i oss en hel del godis, och sedan fortsätta. Eller bara hitta på något annat."

Med ögonen fösta på högen med böcker framför dem, sjönk hjärtat i bröstkorgen på Zihao. Bra studieteknik eller ej, hur i helvete skulle han lyckas ta sig igenom alla dessa böcker?
”Är det inte du som kommer bli alldeles koko om du stoppar i dig en massa godis?” Undrade sjuttonåringen som sjunkit ihop på stolen. ”Jag tror att jag kommer kunna läsa typ max en sida, sen är min hjärna totalt stendöd.” Rekordet var tio sidor på en och samma gång, och då hade han druckit en extremt stor mängd kaffe innan.

Kanske det varit en dålig ide att ta fram alla böcker på en gång, då Joshua riktigt kan se hur den andres humör sjunker.
"Saken är den Zihao att vi inte ska trycka in informationen i ditt huvud med en gång, det kommer inte gå. Du behöver bara ta några pauser, med eller utan godis spelar ingen som helst roll." Sextonåringen lägger ner alla böcker förutom en under bordet. "Om jag läser lite för dig, kanske ett stycke i taket, så kan du anteckna lite?"

”Anteckna? Jag?” Frågade Zihao och pekade mot sig själv. ”Du vet uppenbarligen inte hur värdelös jag är”, konstaterade han och föll med pannan ner mot bordet. Om han skulle vara komplett ärlig så hade han inte tagit en enda anteckning i hela sitt liv. Handstilen var urusel och grammatiken ännu värre. Vad var det för vits med att skriva ner en massa saker om han ändå inte kunde läsa dem sen? Då hade han ju bara lagt ner en massa arbete i onödan. ”Jag kanske bara borde acceptera att jag aldrig kommer klara av skolan?”

Joshua låter huvudet falla lite på sniskan med en liten suck.
"Säg inte så, vi måste bara hitta något sätt som fungerar för dig." protesterar sextonåringen i låg stämma med ett leende struket över läpparna. "Om du skriver på kinesiska då?"

Zihao vände ögonen mot Joshua. Det var mycket möjligt att det skulle göra saken en aning lättare.
”Kanske, vi kan testa”, mumlade han och rätade på sig. Motvilligt plockade han fram pergament, fjäderpenna och bläck. Han skruvade av locket på den lilla bruken och doppade pennan en gång för att ännu en gång vända blicken mot den yngre. ”Så då, kör på.” Det mest troliga var att hälften av anteckningarna skulle bestå av frågetecken.

"Okej, vi börjar med forntida runskrifter." börjar Joshua som känner hur hjärtat lyser upp en aning. Han hoppas innerligt att den äldre kanske finner det lite lättare, hur löjligt det än må vara. Zihao känner sig ju patetisk när det kommer till skolarbete, vilket han definitivt inte ska behöva göra. Sextonåringen nickar lite innan han börjar läsa första stycket i boken i långsam takt, så att slytherineleven ska hinna med.

Allt eftersom Joshua läste upp texten i boken, klottrade Zihao ner tecknen på pappret. Det gick faktiskt helt okej att översätta orden i huvudet och ännu bättre att skriva på modersmålet. Handskriften var betydligt bättre när han använde sig av kinesiska tecken istället för bokstäver. Den kanske inte var jättevacker, men åtminstone betydligt bättre.
”Jag kanske borde anställa dig på heltid”, mumlade han och doppade fjäderpennan i bläcket innan han återgick till att krafsa ner anteckningar på pergamentet framför sig.

Ett leende sprider sig över Joshuas läppar och diskret kollar han in den andres anteckningar. Jo, det verkar som att det går mycket bättre nu.
"Jag skulle inte ha något emot det, alls." försäkrar sextonåringen och kramar uppmuntrande om Zihaos hand. "Okej, kan du sammanfatta det jag sagt och du antecknat?"

Ögonen flackade mellan Joshua och pergamentet. Av någon anledning var det betydligt svårare att översätta från mandarin till engelska. Han lät huvudet falla på sned och rynkade på ögonbrynen.
”Alltså, om du kan mandarin så kan jag defintivt göra det”, sade Zihao och slokade lite med axlarna. ”Jag har minne som en guldfisk, så allt jag har att gå på är det här”, förklarade han och höll upp pergamentet, studerade det med en sned blick.