Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Finnick nickar och ler svagt tillbaka. Johanna fokuserar dock på att inga läkare skulle komma nära dem, inte än i alla fall. Hon ville inte att Thalia skulle få en panikattack till.
"Ja, för det är ju så kul", inflikade Johanna.

Thalia fokuserar egentligen helt på att inte gå därifrån då hon låtsas vara mycket intresserad av det Finnick gör. Bara att vara på sjukhuset var jobbigt, men när läkare kom i närheten fick Thalia med ansträngning, hålla sig kvar genom att andas tungt och knyta händerna hårt längst sidorna.

Johanna ville få bort Thalia till en del av avdelningen där läkarna inte var för tillfället. För att hon inte skulle få en panik attack igen. Hon kunde nämligen se på henne att hon ansträngde sig rejält redan nu.

Thalias andning blev allt tyngre, som att allt hon höll inom sig var nära på att komma ut. Hon hatade verkligen det här, alla läkarna fick henne att vilja springa.

"Thalia", sade Johanna lågt, och hoppades att hon skulle höra henne. Hon ville inte att läkarna skulle höra att Thalia var så pass stressad som hon var.

Thalia vänder huvudet åt Johannas håll och ser på henne med ett plågat ansiktsuttryck, men försöker lugna ner sig.

Johanna lägger en arm om henne, i ett försök att lugna henne. Hon känner igen det plågade ansiktsuttrycket. Hon själv hade säkert exakt samma som hon själv haft för bara några minuter sedan.

"Kan inte Finnick bara bli bra." mumlar hon och känner sig något lugnad då Johanna lägger armen om henne. "Tänk om de inte släpper mig när jag är såhär? När orsaken är dem." säger Thalia nästan förskräckt.

"Uppträd så normalt som möjligt, så släpper dem dig", sade Johanna med en axelryckning. "Han gör så gott han kan. Om han inte hade vetat om att vi andra ville härifrån så skulle han fortfarande ligga i sängen", fortsatte hon sedan.

Thalia nickar och biter ihop medans hon försöker tänka på annat för att lugna sig. "Jag vet, jag är tacksam för det." ler Thalia och ser på Finnick som tycks plågas av smärta.