Skriva av sig-tråden

Min bror.
Min bror..

Vem är du egentligen?


Jag duger bara att prata med varje gång han är i en ny "jag ska lämna henne"-fas. Kommer hit eller ringer, pratar en massa skit om henne - om vilken jävla kärring hon är och hur hon beter sig som en barnunge, hur psykotisk hon är, hur trögfattad hon är och hur opersonlig hon är, hur hon försakar barnen.
Jag säger vad jag tycker, eftersom han frågar, och han håller med. Han säger att han ska lämna henne.

Sen helt plötsligt, så är det som om ingenting har hänt. Helt plötsligt är han världens mest förälskade man - och han slutar prata med mig.
Det är alltid så.
Jag duger bara när han är i de där faserna. Då är jag världens finaste syster som är så himla förstående, men sen duger jag inte.

Jag frågar alltid hur det är. Han har aldrig, genuint, frågat mig hur jag mår. Och har han väl gjort det, och jag säger att det inte är så bra, så säger han bara "Jahapp. Så kan det va" eller "Mhm. Vill du byta eller? Va? Va? Nej jag visste väl det."

Han vet inte ens en hundradel om mig.
Om vem jag är.
Varför?
-För att han aldrig har frågat.


Du får fan klara dig själv nu. Jag är less på det här. Så urbota jävla less.

Herregud, det hände något så otroligt fantastiskt igår under blodsmånen när jag befann mig i min lilla cirkel tillsammans med min honkatt.. Jag vill bara skrika ut det eftersom jag är så lycklig, men jag kan inte. Har alltid haft en egen regel om vad som händer i cirkeln alltid ska stanna i cirkeln, men åh..

Gah.
Jag älskar min katt!

För. I. Helvete.
Mamma yttrar sig funkofobiskt mot mig. Hon tror att jag är dum i huvet bara för att jag har asperger. Men jag är inget jävla småglin som inte klarar något själv. Jag kan åka buss själv. Jag kan ta tag i saker själv. Att höra "Jag kan själv" kan vara skrattretande, men jag är fjorton år och jag vill inte särbehandlas på grund av min jävla diagnos. Jag önskar att jag aldrig hade behövt göra en utredning på om jag hade asperger eller inte. Jag önskar det så himla mycket. Och jag visste inte ens att det var en utredning. Ingen berättade det för mig. Då hade inte mamma särbehandlat mig och min ledsagare hade inte sett mig som en hjälplös människa som inte klarar något själv.
Jag önskar inte att jag inte hade asperger, eller med rätt formulering, jag önskar inte att jag inte var den jag är. Men att särbehandlas såhär och tvingas ha en ledsagare vill inte jag. Det får mig att må sämre.
LÅT MIG VARA FÖR HELVETE! Jag är inte mer annorlunda än vissa andra som inte har en diagnos!

När jag tjafsar emot mamma så säger hon alltid att hon inte orkar ta den diskussionen med mig. Den här gången gick hon iväg och grät efter att jag hade sagt en gång till att jag avskyr att särbehandlas och tvingas ha en ledsagare på grund av asperger.
Och nu gråter jag för att jag måste, enbart för mammas skull, följa med den här ledsagaren en gång i veckan och få mitt självförtroende sänkt och tro att jag är helt efterbliven för att jag har asperger.

Jättekram till dig, Chaemy ♥
F*n vad påfrestande det måste vara..

Chaemy : Jag förstår hur du känner, jag har också asperger och jag har även på gymnasiet behandlats som att jag är hel och hållet efterbliven.

Du kan uggla mig om du vill :3

Aja. Får iaf hångla lite med honom. Är väl tur det. Men aa kul att han inte gillar mig på "det" sättet. Hahahaaaaaha så jävla tragisk jag är

oviktigt, jobbigt babbel. varning för negativitet och själviskhet.