Skriva av sig-tråden

Det finns två vägar, en som leder framåt, och en som jag kom ifrån. Det enda jag kan göra nu för att fortsätta är att berätta för min mamma. Men jag vågar inte. Jag kan inte förstå hur modiga alla som berättar för sina föräldrar är, hur gör de? Det har hemsökt mina tankar de senaste 1-2 veckorna, mina tankar beger sig till samma område. Om hur jag ska berätta. Om eventuella reaktioner.

Om det är någon som har erfarenhet av att komma ut så får den personen gärna uggla mig...

Varför är jag så dum och korkad? Varför är jag en hemsk person? Jag måste ju ställa upp för klassandan! Inte skolka. Men nu gör jag det ändå. Från en friluftsdag. Från en mysig skiddag. Det hade varit jättekul - om jag kunnat åka skidor. Men nu är det så att min fot är ond och trasig. Så man kan väl säga att skiddagen förstördes för mig redan då jag kom att tänka på att jag inte kommer kunna skida med min fot. Så istället hade jag fått åka pulka. Vilket säkert hade kunnat bli väldigt kul det också. Men av någon anledning så ville inte jag idag, så jag stannade hemma. Jag ångrar mig lite. Ändå känns det bra. Man ska inte tvinga sig att göra saker man inte känner för helt... Och att åka buss i två timmar för att åka pulka en hel dag känns... liksom rätt ovärt...

Sätter detta i en spoiler då det handlar om betyg vilket kan vara ett känsligt ämne.

Jag har en molande känsla (?) i magen... Det känns inte bra. Nervösont. Varför är jag nervös? Inte på grund av honom igen. Eller? Jo... Han fyller år idag. Jag har redan önskat honom grattis på tre sätt. Skickade ett kort på posten, skrev på facebook och jag ringde i morse. Jag vill ringa och prata nu ikväll. Men jag är rädd för att störa och vara jobbig på hans födelsedag...

Alltså tänk om han inte gillar mig på det sättet utan bara jävlas med mig? Eller ännu värre, tänk om han bara vill ha sex. Vilket iofs inte kommer hända då jag inte tänker ha det på ett tag.

Min kille åkte iväg på turné med sina band idag och kommer vara borta ett tag och folk jag pluggar med frågar "tycker du inte att det är jobbigt? Hans jobb?"
Nä? Varför skulle det vara det? Att han får jobba med det han älskar är ju helt jävla fantastiskt! Det är ju drömmen liksom! Han är en sån jävla inspiration för mig på så många vis. Att han är borta lite är inget konstigt.
"Men du vet ju att du liksom är f****n som snor honom från världen? Och att om han blir dålig är det ditt fel? "
Självklart känns det lite märkligt att det finns totala främlingar ute i världen som säkert vill slå ihjäl mig för att sno honom, men det funkar ju inte så. Han vill ju vara med mig (fan vet varför) och då är det ju så.
Är jag konstig som INTE tycker det är jobbigt? Har jag MISSAT något i hur sånt "ska" kännas?
Jag vet ju att jag missat mycket annat i sociala sammanhang men vad fan?
Jag fattar inte ._.

Jag känner.. att jag verkligen måste ta en paus från internet. På en månad åtminstone, kanske två. Det jobbiga är ju dock att jag faktiskt måste kolla datorn åtminstone tre gånger dagligen, för att se om jag har fått några beställningar.

Then again.. Jag kan säkert koppla om mailadressen till telefonen så att det plingar om det kommer något. Måste dock vänta med pausen tills efter den 3:e mars då tävlingen jag har anordnat är över.

Då ska jag rita. Måla. Så och odla.. Stoppa händerna i fruktbar mylla och vara ute så mycket jag bara kan.
Som jag längtar.

Myling Det verkar inte vara du som har missat någonting, utan snarare de som tror att det skulle vara ett problem. Det är väl jättebra att han har dig och du har honom men att ni inte hindrar varandra från att leva ut era drömmar för det? Förstår inte deras poäng.

Det här..


På riktigt.


Jag vill ha en vän i present. En vän som man kan prata med, på riktigt.. I verkligheten.
Snälla..

Bara en..