|
Borttagen
|
Det känns som att jag har slutat att vara ledsen av mina problem och blivit väldigt bitter istället... Det är dock mindre jobbigt än att vara ledsen så jag antar att det är okej ^^
9 feb, 2015 20:29
Detta inlägg ändrades senast 2015-02- 9 kl. 20:32
Antal ändringar: 1
|
Chaemy
Elev
|
Skrivet av potterflicka: Spoiler:Tryck här för att visa!Jag känner mig så himla ledsen.
Jag kan inte ens här skriva ut allting, för det blir bara massvis med problem då.
Jag mår dåligt av att behöva gå till skolan - det finns inget bra där överhuvudtaget. Lärarna ogillar mig eller så struntar de fullständigt i att jag blir underkänd. Jag pratar knappt med någon på en hel dag och alla jag känner klagar på mig. '' Du gnäller hela tiden '' vill jag inte höra varje dag. Visst, jag kanske inte är någon solstråle, men istället för att bli sur över att jag mår dåligt kan ni väl hjälpa mig?
Varje helg i flera månader har jag gråtit. Jag har på något sätt inte '' hunnit '' gråta under vardagarna. Det är först på min lediga tid som jag släpper ut mina tårar och ber pappa om tröst. Jag har berättat för honom att jag inte mår bra, att jag har dålig självkänsla och att jag inte känner mig älskad av någon. Han kan säga att jag är vacker och underbar hur många gånger som helst, men det gör mig inte gladare.
Visst, ni som kallar mig ful och klagar över mitt utseende, ni kanske inte menar allvar, men jag tar åt mig. Jag bryr mig, mer än vad folk tror.
Visst, jag är ingen modell, och visst, ni kanske är tusen gånger vackrare än mig, men ger det er någon rätt att kasta spydiga kommentarer? Jag tycker inte att det är okej i alla fall...
Jag har aldrig känt mig så ful, misslyckad och oälskad i hela mitt liv. Dessutom kommer jag knappt överens med min bror, som grädde på moset.
Varför säger aldrig någon att jag är fin? Varför får ALLA andra komplimanger för hur söta dem är, utom jag? Vad är det med mitt utseende som alla hatar? Och inte nog med att utseendet inte duger - alla beskriver mig som konstig, på ett negativt sätt.
Jag har försökt att vara annorlunda, ändra lite på mig, för att duga. I fyra månader betedde jag mig kyligt mot alla och var lite tuffare än vad jag normalt är. Blev det bättre - nej.
Jag försökte vara snäll, men då blev jag plötsligt tråkig och ointressant.
Och nu, när jag är mig själv, finns ingen. Jag känner mig så ensam, trots att det ständigt finns människor runt mig.
Jag kanske inte har varit tydlig med att jag känner mig nedstämd, och andra kanske inte förstår hur jag känner mig. Det kan bero på att jag skickar smileys på sociala medier och att jag ler åtminstone en gång varje dag.
Jaha, så här står jag, i princip utan någon som bryr sig på riktigt. Jag har en vän som jag kan räkna med och som jag litar på - men hon bor i ett annat land.
Jag har en pappa som försöker trösta mig - men han finns bara där i en minoritet av min tid.
Just nu vill jag ha någon som säger att jag är fin och perfekt som jag är, utan att ljuga.
Ensamheten dödar mig.
Vi känner inte ens varandra så det är fullt förståeligt om du inte kan ta det jag säger på allvar.
Men jag bryr mig, och jag är väldigt ledsen för din skull. Jag hoppas att det blir bättre snart. ♥
9 feb, 2015 20:30
|
potterflicka
Elev
|
Skrivet av Fellrendión: Skrivet av potterflicka: Spoiler:Tryck här för att visa!Jag känner mig så himla ledsen.
Jag kan inte ens här skriva ut allting, för det blir bara massvis med problem då.
Jag mår dåligt av att behöva gå till skolan - det finns inget bra där överhuvudtaget. Lärarna ogillar mig eller så struntar de fullständigt i att jag blir underkänd. Jag pratar knappt med någon på en hel dag och alla jag känner klagar på mig. '' Du gnäller hela tiden '' vill jag inte höra varje dag. Visst, jag kanske inte är någon solstråle, men istället för att bli sur över att jag mår dåligt kan ni väl hjälpa mig?
Varje helg i flera månader har jag gråtit. Jag har på något sätt inte '' hunnit '' gråta under vardagarna. Det är först på min lediga tid som jag släpper ut mina tårar och ber pappa om tröst. Jag har berättat för honom att jag inte mår bra, att jag har dålig självkänsla och att jag inte känner mig älskad av någon. Han kan säga att jag är vacker och underbar hur många gånger som helst, men det gör mig inte gladare.
Visst, ni som kallar mig ful och klagar över mitt utseende, ni kanske inte menar allvar, men jag tar åt mig. Jag bryr mig, mer än vad folk tror.
Visst, jag är ingen modell, och visst, ni kanske är tusen gånger vackrare än mig, men ger det er någon rätt att kasta spydiga kommentarer? Jag tycker inte att det är okej i alla fall...
Jag har aldrig känt mig så ful, misslyckad och oälskad i hela mitt liv. Dessutom kommer jag knappt överens med min bror, som grädde på moset.
Varför säger aldrig någon att jag är fin? Varför får ALLA andra komplimanger för hur söta dem är, utom jag? Vad är det med mitt utseende som alla hatar? Och inte nog med att utseendet inte duger - alla beskriver mig som konstig, på ett negativt sätt.
Jag har försökt att vara annorlunda, ändra lite på mig, för att duga. I fyra månader betedde jag mig kyligt mot alla och var lite tuffare än vad jag normalt är. Blev det bättre - nej.
Jag försökte vara snäll, men då blev jag plötsligt tråkig och ointressant.
Och nu, när jag är mig själv, finns ingen. Jag känner mig så ensam, trots att det ständigt finns människor runt mig.
Jag kanske inte har varit tydlig med att jag känner mig nedstämd, och andra kanske inte förstår hur jag känner mig. Det kan bero på att jag skickar smileys på sociala medier och att jag ler åtminstone en gång varje dag.
Jaha, så här står jag, i princip utan någon som bryr sig på riktigt. Jag har en vän som jag kan räkna med och som jag litar på - men hon bor i ett annat land.
Jag har en pappa som försöker trösta mig - men han finns bara där i en minoritet av min tid.
Just nu vill jag ha någon som säger att jag är fin och perfekt som jag är, utan att ljuga.
Ensamheten dödar mig.
Du är fin, vacker och en helt underbar person. Det kan vara svårt att ta in men jag menar det. Vi har inte pratat så mycket på ett tag (jag är så kass på att ta kontakt) men den där gången i somras då vi träffades är faktiskt en av de finaste minnena jag har.
Jag bryr mig om dig.
Kram, ifall du vill. ♥
Kram ♥
Chaemy jag hoppas också att det blir bättre snart.
Kramis ♥
9 feb, 2015 20:30
|
lumos1
Elev
|
Det kanske faktiskt är mig som det är fel på. De har väl en anledning att inte ta mig och hur jag mår på allvar. De kanske har en anledning, det kanske är jag som är anledningen, jag som det är fel på.
;; 
9 feb, 2015 20:35
|
|
Borttagen
|
Den veckan medicinen hjälpte känns så långt borta. Det var förra veckan och nu känns det som att jag betalar av den i form av ångestdippen från helvete. Min ångest känns som ett hål, jag känner mig helt tom, som att det saknas något stort i mitt liv blandat med skräck (typ som den lilla kick av rädsla man kan få om en bil kommer körande i hög fart och man går mitt i vägen) fast att det känns så i flera dygn. Skulle jag hitta rätt medicin skulle hela mitt liv förändras; under de där stunderna när någon medicin hjälpt eller att träningen bidragit till lite endorfinpåslag känns helt underbara. Det är som att få lugn - självkänsla - och allt på samma gång. Man bara mår helt bra i sig själv. Finns det människor som alltid känner så? Hela tiden? eller mesta dels av tiden? För mig känns det helt jävla ofattbart och främmande. Det finns inte i min föreställningsvärd - skulle jag må så tro fan att man hade kunnat tänka positivt! njuta av saker som andra verkar njuta av; slippa leva efter andras bekräftelser. Jag kan fan bli president när min självkänsla inte ligger dold bakom ångesten! Jag blir superfokuserad och kan koncentrera mig. Kommer skicka en jäkla hyllning till personen som hittar rätt medicin med rätt dos till mig. Den hade blivit min hjälte.
9 feb, 2015 20:49
|
Hedwig96
Elev
|
Spoiler:
Tryck här för att visa!Alltså jag blir så jävla arg på skatter. Ja vissa skatter kanske är nödvändiga men är det verkligen nödvändigt att de ska vara SÅ höga. Och arvskatt är nog det dummaste
När en människa dör skall dess anhöriga betala skatt på alla ägodelar hon eller han ägde
Först har man sorg och sen kommer räkningen, och det är inte nån liten heller. Kan vara 10- 15 tusen EURO (kanske mera)
Just en sån räkning kommer så småningom dimpa ner i vår brevlåda som om vi inte redan hade tillräckligt att fundera på. Det gäller alla andra också som har förlorat nån. Begravningar och hur man går vidare
9 feb, 2015 20:59
|
SevLoveer
Elev
|
Spoiler:
Tryck här för att visa!Är så jävla fet. 55 kilo är så jävla mycket.
10 feb, 2015 00:28
|
Obliviate_
Elev
|
Do you ever want to talk to someone but
1) You feel like you’re bothering them or coming off clingy
2) You don’t have anything to say, you just want to talk to them
3) You don’t know how to hold a conversation to save your life
Mitt problem. Väldigt ofta.
10 feb, 2015 00:30
|
|
Borttagen
|
Tack för att folk helt oväntat lägger upp självskade bilder utan en fucking tag... Hur svårt kan det vara...*sur* Jag följer inte ens några deppressions bloggar, ser ingen poäng i det. *bitter*
10 feb, 2015 01:32
|
|
Borttagen
|
jag blir så ARG på mig själv varför klarar jag inte av småsaker jag förstår inte varför allting är så svårt för mig
10 feb, 2015 20:34
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen