Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Det är en lättnad att springa in. Eller i hennes fall: fly in i bostaden. Vakterna släpper in dem utan invändningar, och stänger snabbt dörrarna om dem. De trodde väl att någon förföljde dem och att det var därför Johanna såg så vettskrämd ut.

De kommer in och Thalia ser oroligt på Johanna, men drar henne från vakterna innan hon börjar prata. "Hur är det med dig?" frågar hon med oro i rösten.

Det tar ett tag innan hon svarar. För hon kan ju inte säga som det var, även om Thalia fattade det själv. Även om det vore bättre för det så var hennes inställning att alltid dölja känslorna om hon kunde. Men detta kunde ju kanske klassas som ett undantag, eller?
"Känns som om någon ska dränka mig", fick hon till sist fram.

Thalia nickar och lägger huvudet på sne, "Gissade det." säger hon och lägger en arm om Johanna. Vad skulle hon säga? Att hon visste hur det var, eller ja känslan? Det skulle inte precis vara till hjälp för henne, så hon visar bara sitt stöd genom att finnas där för henne.

Johanna lugnar ner sig, snabbare än vanligt. Kanske började hon bli van med att behöva lugna ner sig själv och andra.
"En panikattack var idag då", sade hon, dock försökte hon säga det som ett själv.

"Japp, det här kan börja bli en vana." sa Thalia med en skämtsam röst fast det var allvarligt. Mest för att hon visste att Johanna var som henne, att dölja allt och då var det bästa sättet att skämta bort allt och låtsas att allt var bra.

"Och så kanske de andra också blir som vi så kan vi ha panikattacker tillsammans", skämtade Johanna. Hon ville inte riktigt skämta om det, men det var sannerligen skönt att göra det ändå.

"Spännande." flinade Thalia till Johanna och började om än motvilligt gå tillbaka till sjukhuset. Höll de flesta bara sig undan från henne funkade det mesta, men nu hade hon inte längre morfinet att lugna sig med då hon var med alla läkare.

Johanna går in i sjukhus avdelningen och får se Finnick gå runt, om än på kryckor med ett smärtsamt uttryck i ansiktet, och blir då mycket gladare. Om det skulle fortsätta att gå såhär snabbt så skulle de snart vara på ett tåg bort härifrån.

"Trevligt att se dig på benen." ler Thalia mot Finnick, trots att hon kunde se att han hade ont och Cato går fram till dem. "Brukar du ha för vana att slå ner folk?" säger han smått roat till henne, "Ja, på senaste tiden så." flinade Thalia som att det var något kul med det hela.