When the sun rise [Sv]

Kapitel 10 –
Rose Weasley

Jag vet att mina vänner endast menade väl, och att de var oroliga för mig. Men jag kunde inte berätta för dem. Berätta för dem om de där sena kvällarna då jag mött Slytherinarna.
Jag ville glömma det själv. Men varje gång jag tog av mig kläderna syntes de stora blåmärkena som täckte min bleka kropp. De gjorde ibland så ont att mina ögon tårades. Detta påminde mig, trots att jag inte ville.
Men jag kunde inte berätta det för någon. Då skulle det bli ännu värre. Det visste jag.
Mina släktingar ville ju hjälpa till. Men när jag sa att det inte var något, så lät dem mig vara. De trodde på mig. Eller ja... De slutade åtminstone att fråga.
Varför var Slytherinarna egentligen på mig? Vad hade jag gjort dem?

"Hejsan Rose."
Jag suckade när jag hörde den släpiga rösten. Visste att det åter var dags.
Nott log lika överlägset som vanligt. Jag försökte att inte se rädd ut. Att inte flacka med blicken.
Det första slaget träffade mig i magen. Jag var tvungen att knipa ihop läpparna hårt för att inte skrika av smärta.
Jag såg upp på killarna. De hånlog allihopa. Alla utom en. Scorpius bet ihop käkarna, och hans ögon såg nästan... Såg jag rätt? Var Scorpius Malfoy plågad?
Ytterligare ett slag i magen fick mig att tänka på annat.

När jag kom haltande in sällskapsrummet försökte jag att se så oberörd ut som möjligt. För några minuter trodde jag att det hade funkat. Jag slog mig ner i en fåtölj i det mörkaste hörnet och blundade.

"Rosie.", hördes en välbekant röst viska. Jag tittade upp. Albus satt bredvid mig. Jag måste ha somnat, för rummet var nu tomt på folk.
"Hej Al." Jag log mot honom. Men han log inte tillbaka. Han såg bekymrad ut.
"Rosie. Du kanske kan lura de andra, men jag känner dig bättre än någon av dem. Vad är det för fel?" Hans smaragdgröna ögon lyste av oro.
"Det är inget. Jag mår bra.", svarade jag med ett matt leende. Han såg inte ett dugg övertygad ut.
"Ärligt Rose, du kan berätta för mig!"
"Jag vet det. Men det är inget. Jag lovar!", svarade jag.
"Du är världens bästa kusin!", lade jag till och gav honom en kram. Jag hade fullständigt glömt mina ömmande blåmärken. Revbenen kändes som att de hade gått av, men jag sa inget.

Albus var den bästa kompisen man kunde få. Skulle jag berätta för någon så skulle det vara för honom. Men inte än. Kanske senare. Om det blev värre.

aaawe stackars Rose!
skit bra kapitel,, meeer
kan ju inte slita ögonen från skärmen när jag läser xD

Gud, stackars Rose ! Ååh, love this chapter ! ♥

Stackars Rose, dumdumma Slytherin elever.. Jätte bra kapitel! ♥

Mina misstankar var felaktiga...
Men gud så bra kapitel, som alltid..
Och jbgleigbigb fangirlin' over your writing..

Naww stackars Rose ♥

Men jättebra ändå ♥

Jag vet inte vad som är bäst... Att läsa kapitlen som de kommer eller vänta några dagar så att man får läsa igenom allt i ett sträck. :p Det är riktigt mysigt att sitta här och bläddra igenom bland inläggen för att läsa några kapitel som man missat.

Om du känner att du är på skrivhumör någon mer gång, lillalollo, så får du gärna skriva något längre kapitel. Som en gåva till oss läsare. xD

MEER!! Längtar ihjäl mig!

Att det alltid ska vara så synd om alla
Meeeeer!!!♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer