The Dark Side [Sv]

Bra

ber hundra gånger om ursäkt för att det tagit sån lång tid! Men här är kapitlet och ännu en gång måste jag ursäkta mig för den blev inte alls lika bra som jag önskat... =/

-------------------------------------------------------

Kapitel 16
Sirius upp i dagen är han!
1998

Hur letade man efter något, då man inte hade en aning om vad man sökte efter? Det var i början av februari nu och snön låg blank och tät där hon gick. Kylan var nästan olidligt kall och hon rös där hon stod i solen. Hur kunde solen lysa så starkt utan att ens ge en gnutta värme? Clarissa huttrade och drog manteln tätare om sig. Sen i slutet på december hade hon febrilt sökt den information hon betts hitta, men ändå inte visste vad den handlade om. Hur hade han tänkt det där egentligen? Hur kunde han tro att hon skulle hitta något som hon inte visste vad det var? Hur lyckades man med det?

På måfå transfererade hon sig själv runt på olika ställen i landet. För att hitta information om vad Harry sysselsatte sig med, var hon tvungen att prata med de som rymt. Men det var inte varje dag hon hittade folk, de blev bättre och bättre på att gömma sig. Just denna dagen hade hon tur, den första hon stötte ihop med var en man på cirka 1,80 som såg betydelsefull ut. Hon skrattade lite för sig själv och kastade en tyst förtrollning på honom.
”God dag…” sa hon lugnt och gick fram till honom där han stod paralyserad från midjan och ned.
”Du!” Mannen lät arg och hon skrattade spydigt.
”Ja, vem annars?” fnös hon, irriterad över de reaktioner folk fick då de såg henne. Kunde de inte förstå att hon inte VILLE vara dödsätare?!
”Vad vill du mig?!”
”Jag vill… ha… ALL information… du har… om Harry Potter…” sa hon lugnt medan hon gick runt i cirklar omkring honom.
”Jag vet inget!” sa han, lite för snabbt, precis som alla andra.
”Nehe… vad synd…” sa hon och himlade med ögonen innan hon avfyrade en cruciatus förbannelse på honom. Han skrik fyllde skogen, Clarissa rös över tanken att hon faktiskt inte mådde lika dåligt över att skada folk nu som hon borde…
”Vad var det nu du sa… vet du om Harry letar något speciellt?”
”Nej!”

Mannen låg sårad på marken då hon hörde fotsteg bakom sig. Clarissa vände sig roat om och såg till sin förvåning Remus komma emot henne.
”Hej Remus…” sa hon lugnt och försökte le.
”McDougal!” Han lät så arg att hon ville krypa ihop och gråta.
”Remus… vad…”
”Kalla mig inte Remus! Du är en förrädare!”
”Remus sluta!” Clarissa kände raseriet växa inom henne och hon bet sig i läppen för att inte skrika hela sanningen på honom. Det var för tidigt!
”Vad då? Kommer jag ångra mig annars?! Vad kan du göra? Från vad jag har hört kommer Travers döda dig om något händer ungen!” sa Remus med en knyck med nacken mot hennes mage. Clarissa gick mot honom med trollstaven i högsta hugg, men innan han hann göra något tog hon tag i hans hand och transfererade sig därifrån.

”Du…” började hon men han avbröt henne med en hand på hennes kind.
”Jag vet…” sa han lågt. ”Men ingen får veta det eller hur?” Clarissa blev så chockad att hon började gråta. Hon sjönk ihop till en liten boll på marken och grät.
”Clare…” han satte sig på huk framför henne. ”Mår du verkligen bra där borta?”
”Nej…” snyftade hon fram. ”Men jag måste, jag lovade…” Remus suckade och drog in henne i en kram.
”Lika plikttrogen nu som förut…” sa han mjukt och strök henne över håret. ”Men varför Travers?”
”Jag… fick inte välja!” grät hon mot hans bröstkorg. ”Hade jag så… hade jag inte gift mig alls!” Han höll hårt om henne då hon grät i floder. ”Jag vill inte ha det här barnet Remus… men om jag förlorar det så…”
”Jag vet Clare… Men du ska veta att jag har hållit kontakten med din son…” Clarissa såg storögd på honom.
”Jasså?” Han log mjukt ned mot henne och skrattade. ”Ja, han växer som ett tok den lille krabaten! Sirius upp i dagen är han!” Clarissa log nöjt även om hjärtat gjorde ont vid tanken på att hon inte fick träffa pojken.
”Tack Remus…”
”Du… vad frågar du alla om?”
”Om… eh… jag vet inte! Mörkretsherre har beordrat mig att ta reda på vad Harry gör, tydligen saknar han något… men jag vet inte vad jag letar efter…” Remus fnös.
”Ingen skulle berätta för dig även om du dödade dem Clare!”
”Jag vet Remus, men jag måste försöka!”

Då hon såg honom transferera sig bort hade han en blåtira i ansiktet och blödde från läppen. Håret var rufsigt och synliga gråa slingor glänste i det, han såg tärd men lycklig ut. Han hade berättat att han gift sig, att hans fru väntade barn… och att Harry pratat vett i honom. Hon log för sig själv då hon även hon lämnade platsen. Harry var en smart pojke, precis som hans föräldrar en gång varit. Hennes gudson var den modigaste trollkarlen som någonsin levt, och hon kunde inte annat än känna sig stolt över honom!

Ju längre bort hon kom, desto mer av det uppbyggda, falska självförtroendet kom tillbaka. Hon hade ett jobb att göra, och även om hon inte ville hitta något, inte skulle hitta något, så var hon tvungen att göra sitt bästa för att ändå göra det. Hur skulle hon annars kunna se Voldemort i ögonen sen och säga att hon inte hittat något? Hon såg ned på sin mage och kände sig nästan äcklad. Den var inte stor, syntes nästan inte under klädnaden, men barnet fanns där inne. Travers barn, den onda sidan av hennes barn… Hon vågade inte tänka på hur barnet skulle bli då det växte upp…

Jätte bra! Mer!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Mer Dx

Mer! Den är så bra

Jag ber hundra gånger om ursäkt för den dåliga uppdateringen! Men jag har mycket att göra i skolan och var inte hemma på hela helgen... men jag lovar att ni har ett nytt kap innan söndagen (den 16) e slut!!

okiii

yay!!!!

Inte det bästa kapitlet jag skapat men hoppas ni gillar den ändå (a)

---------------------------------------------------------

Kapitel 17
Det här är flickan Granger!
1998

Mars kom och än hade hon inte hittat någon värdefull information. Vad skulle hon göra då? Voldemort skulle väl ändå döda henne nu eller? Magen hade börjat bli ganska stor och hon hatade att se det. Barnet var inte hennes, utan Travers, ändå var det hon själv som var tvungen att bära på den! Argt stegade hon fram till dörren på huset där hon visste att Voldemort väntade på henne. Utan att bry sig om konsekvenserna stegade hon in i huset och smällde igen dörren efter sig.

”Clarissa…” hans mörka röst mötte henne och plötsligt kände hon sig inte arg längre, utan snarare rädd.
”Herre…”
”Har ni hittat informationen jag söker?”
”Nej herre…” Clarissa såg på honom och försökte se på honom utan att vika blicken. ”Folk dör hellre där ute än att avslöja något för mig…!”
”Då hoppas jag att du dödade dem!” röt Voldemort och borrade in sin röda blick i hennes gulbruna.
”De flesta, ja sir, men inte alla. Någon måste ju sprida skräcken vidare…”

Voldemort var rasande, men hon hade tydligen varit övertygande nog för han straffade henne inte. Istället hade han skickat henne hem, där ingen annan än Travers satt och väntade på henne.
”Hej…” sa han med en mörk, ogillande röst då hon kom in i huset.
”Hej…” svarade hon, trött och överdrivet känslosamt.
”Vad tog dig sådan tid?!”
”Åh Travers!” Till sin stora förvåning, och förtret, började hon storgråta. ”Jag ville hem tidigare men folk har inte lärt sig hyfs där ute, de vägrade prata med mig!”
”Men sluta lipa kvinna!” utbrast Travers förvånat men gick och drog in henne i sin famn.
”Men… men… jag kan inte! Det är ba barnets fel…” grät hon och snyftade ljudligt mot hans bröstkorg.
”Sluta lipa sa jag!” sa han allvarligt men höll ändå hårt om henne. ”Clarissa, lyssna på mig!”
”JAG FÖRSÖKER!” skrek hon plötsligt arg. ”Hur lätt tror du det är på en skala ett till tio?! DU slipper bära runt på den hela tiden! Du behöver inte känna hur 300 armar drar i dig och tvingar dig att gråta när du inte vill!” Rosenrasande drog hon sig ur hans famn och gick argt längre in i huset.
”Nu tar vi det lilla lugna!” sa Travers och hånlog då han hann i kapp henne. Han drog henne våldsamt in i sin famn. ”Du ska inte tro något mer om dig själv än någon annan! Du är bara ett fruntimmer. Ditt jobb är att laga mat, föda barn och tillfredställa mig…”

När Clarissa vaknade följande morgon kände hon hur illamåendet steg i magen. Morgonillamåendet borde ha dött ut vid det här laget, tänkte hon medan hon kutade in i badrummet. Det gjorde det med Sirius lilla söta pojke…
”Hur är det?”
”Sådär, Trav… jag…” hon suckade och såg upp på honom. ”Mår lite lätt illa bara…”
”Vill du ha frukost?” frågade han ömt då han satte sig ned på golvet bredvid henne och höll om henne.
”Ja tack…” svarade hon och log trött medan hon lutade sig mot honom. ”Vad ska vi göra idag?”
”Du ska till Malfoys huset medan jag ska på uppdrag…” sa han pussade henne i nacken.
”Åh… hur lång tid tar det?”
”Jag vet inte, men jag bör väl vara tillbaka innan du föder i alla fall…” sa han lågt. Clarissa log till sin förvåning nöjt och suckade.
”Jag kommer sakna dig Trav...”

Men en väska i handen stegade hon in Malfoys hus. Till sin förvåning var huset fyllt av skrik. En flickas gäla röst skar genom huset och hon hörde liv från undervåningen. Målmedvetet stegade hon in i köket och höjde frågande ögonbrynet. Hon såg Bellatrix framför en stol med en brunhårig flicka, som skrek, då Bellatrix kastade Cruciatusförbannelsen på henne.
”Bella, vad gör du?” ”Det här är flickan Granger!”
”Det här är flickan Granger!” Clarissa lade huvudet på sned och gick så hon såg hennes ansikte.
”Jasså? Hon ser inte ut som jag minns henne…?” Bellatrix såg ogillande på henne.
”Det ÄR Granger…! Vi har två till i källaren…!”
”Jasså? Slingersvans!”
”Ja frun…” Den lilla hemska krabaten kom fram till henne och såg på henne med en stolthet och beundran som Clarissa bara ville sudda ut.
”Hämta de två nya i källaren!”
”Ja frun!”

Slingersvans försvann ur rummet då flickan ännu en gång skrek.
”Vart har du gömt Potter?” frågade Bellatrix och Clarissa suckade när hon fortsatte tortera flickan.
”Jag kommer snart Bella…” Hon kände sig som en mes då hon skyndade sig till det rum hon visste att hon skulle sova i. Hon hade lämnat dem för att hon inte klarade av att se Bella tortera Hermione bara för att hon försökte skydda Harry. Hjärtat fylldes av värme då Clarissa tänkte på flickans mod. Hon var ingen patetisk varelse, hon var en modig flicka. Clarissa suckade igen och halvsomnade mot väggen.

”Harry Potter?!” Vänta nu lite va?! Clarissa skyndade sig ned och såg sig omkring? Rummet var i en enda röra och hon såg Harry med en rödhårig pojke och kastade till dem trollstavar hon såg på golvet, diskret så ingen skulle se. Förvånad tog pojkarna dem och innan Clarissa han reagera hade de tre försvunnit och Voldemort stod framför dem.
”VAD händer?!”
”Jag vet inte herre, jag kom nyss…” sa Clarissa mörkt och såg sig omkring.
”JAG blev kallad hit, vad ger er tillåtelse att kalla hit mig?!”
”Herre…” viskade Bellatrix förläget fram då hon tog sig upp från golvet. ”Vi hade Potter…”
”VA?!”
”Ja herre… men han lyckades komma undan…” Innan meningen var slut fylldes Malfoys hus av ett högt illvilligt vrål!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer