(PM)Albus Potter

Jag ska försöka så gått jag kan

asså du e fantastisk ;DDD

:O Du kan vara fantastisk! *Skriver*

vad bra

Det kommer ett kapitel NU

14 - Upptäckten
”Vad är det du har kommit på Ellie?” frågade Sco.
”Jag satt och tänkte på det där när du blev hotad, Sco, och jag började tänka på om hotet kanske har något med Lypusen att göra!” utbrast Ellie.
”Varför skulle det ha med den att göra?”, frågade Albus förvirrat. ”Det går ju inte att koppla ihop bara sådär.”
”Jag hoppas verkligen att jag har fel, men alla detaljer stämmer. Som sagt så fungerar återupplivningselixiret bara på de som har blivit mördade, och man behöver mördarens blod för att framställa det…” sa Ellie osäkert.
”Fortsätt”, manade Albus.
”Ja, och du är Harry Potters son…” fortsatte Ellie, ”Och det bara slog mig att, tänk om någon försöker återuppliva...”
”Voldemort”, avslutade Albus förskräckt. Sco skrek till och tappade boken på golvet.
”Det var därför den där mannen hotade mig! Han ville veta mer om Albus och James, för att ta deras blod!” skrek Sco.
”Det var det jag anade”, sa Ellie oroligt.
”Men då måste den där mannen vara en dödsätare! En mycket trogen en. Vem skulle annars vilja återuppliva Voldemort?” sa Albus.
”Ja, det är nog en dödsätare”, sa Ellie.
”Men vi måste göra något! Tänk om någon faktiskt återupplivar Voldemort? Hela världen kommer gå under!” utbrast Sco.
”Vad kan vi göra? Vi är bara barn. Tycker ni att vi borde berätta för professor Snigelhorn?”, sa Albus.
”Nej, verkligen inte. För det första är Lypusen säkert väldigt skyddad, och för det andra så har vi faktiskt inga bevis på att hotet hänger ihop med Lypusen”, sa Ellie kort. ”Och vad skulle tre elvaåringar kunna göra för att hindra en dödsätare?”
Två veckor gick, men Albus, Ellie och Sco slutade aldrig tänka på Lypusen och hotet. Det satt som fastklistrat på hjärnan. Dock var just den här dagen lite speciell, och Albus och Ellie hade annat att tänka på. De skulle nämligen spela sin första quidditchmatch dagen därpå.
Albus sov oroligt den natten. Han drömde om quidditchmatchen. Han flög genom luften och susade fram på en kvast som han hade fått av skolan. Den gick hyfsat snabbt. Han susade fram genom luften när han fick syn på kvicken. Han flög mot den men stoppades. Hans kvast hade frusit till is mitt i luften och han kunde inte styra den. Folk skrattade åt honom och när han kastade en blick upp mot läktaren kunde han se en man med svart mantel och huva…
Han vaknade med ett ryck av att någon skakade om honom. Det var Fred.
”Hej! Du är vaken, dags att gå upp nu, Al, du behöver äta frukost innan matchen börjar”, sa Fred och lämnade sedan sovsalen. Albus sträckte på sig och kände med ens hur nervositeten kom tillbaka. Han drog på sig några mjuka kläder och gick sedan ner till uppehållrummet där Ellie stod och väntade på honom. Hon hade mörka ringar runt ögonen och Albus antog att hon inte hade sovit särskilt bra hon heller.
”God morgon”, gäspade hon.
”God morgon”, svarade Albus sömnigt.
Det var nästan helt tomt i stora salen när Albus och Ellie kom dit, eftersom det var mycket tidigt på morgonen. De enda som verkade vara uppe var Gryffindorlaget och Ravenclawlaget. Slytherin- och Hufflepuffborden var helt tomma. Ellie och Albus slog sig ner bredvid resten av Gryffindorlaget. Medan de åt pekade Fred ut personer från Ravenclawlaget och sa vad de hade för positioner. Albus blev mycket nervös när Fred pekade ut Ravenclaws sökare, Rivers. Han såg ut att vara minst fyra år äldre än Albus och han var mycket stor och kraftig.
”Att vara kraftig har ingen fördel när man är sökare”, sa Fred plötsligt. Han hade antagligen sett Albus nervositet. ”Kvasten går snabbare om man är lätt.”
När Fred sa det dök det upp en tanke i Albus huvud.
”Vi får låna kvastar va?” frågade han. Han kom precis på att han och Ellie inte hade några.
”Ja, jag har paxat de snabbaste, så det är lugnt”, sa Fred med glimten i ögat.
Efter en snabb frukost vandrade laget ut ur slottet, ner till qudditchplanen och in i omklädningsrummet. Där klädde de om till sina mörkröda klädnader.
”Okej, det är ett tag kvar tills matchen börjar, så vi har tid att snacka taktik. Som ni vet har Ravenclaw väldigt skickliga spelare, så vi måste också vara skickliga, vilket jag vet att vi är. Kör bara järnet helt enkelt! Kämpa hårt, för det lönar sig alltid att vinna första matchen. Sköt er precis som ni gjort på träningarna!” sa Fred peppande. Sedan vände han sig mot Albus.
”Det du ska tänka på är att dyka mycket och göra snabba vändningar. Rivers är alldeles för tung för att hänga med om du gör det på rätt vis”, sa Fred, och Albus nickade lydigt.
Fred fortsatte sitt peppsnack. Helt plötsligt var det bara fem minuter kvar tills matchen skulle börja, och en våg av nervositet vällde över Albus.
”Jaha, då är det väl dags att gå ut på planen då! Kom ihåg, gör ert bästa!” hojtade Fred.
Albus tog ett djupt andetag. Nervositeten höll på att förblinda honom men en annan känsla var även dold någonstans hans kropp. Han var riktigt taggad.
Dörrarna öppnades till omklädningsrummet utan att Albus hann tänka efter något mer, och Gryffindorlaget klev ut på planen.

mer! snääälla!

guuuuuuuud va bra! meer snääälla

meeeeeeeeeeeeeeeeeeer

underbart ;DDD!!!!

tack!